Recension: ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker” av David Norlin

dagar-utan-ljus-natter-utan-morker

David Norlin
Dagar utan ljus, nätter utan mörker
Weyler

Sverige, eller ett land som påminner en hel del om Sverige, har utsatts för en kärnvapenattack. En fjärdedel av befolkningen utplånas. Ett par decennier senare är en svensk atomubåt utkommenderad på något som liknar ett vedergällningsuppdrag. David Norlins debutroman Dagar utan ljus, nätter utan mörker är en genuint spännande postapokalyptisk berättelse som till stora delar utspelar sig på en ubåt, men som undviker att förlora sig i det tekniska och istället lägger desto större vikt vid psykologiska och existentiella frågor.

Den unga manlige berättaren i romanen, besättningsman på ubåten med uppgift att lyssna efter och tolka ljud, riktar sig till en kvinna, en kvinna som han aldrig träffat men som han har ett unikt band till. De kommunicerar via små apparater som man kan skicka textmeddelanden med. Apparaterna har emellertid inte någon förbindelse när ubåten är på djupt vatten, vilket ofta är nödvändigt för att undgå fiendens upptäckt.

Uppdraget har något undergångsmärkt över sig. När besättningen anländer till flottbasen för att gå ombord på sin ubåt ser de en annan ubåt med en allvarlig skada i skrovet. På kajen ligger flera döda kroppar täckta av filtar. Norlin har en fantastisk förmåga att skapa en förtätad och ödesmättad stämning. Färden ned i djupen tar sin början.

”Dyklarmet ljöd och vattnet forsade in i tankarna. Man kunde höra det fräsande bubblandet genom skrovet även utan hörlurarna. Alla var tysta medan vi sjönk. Vi kände lutningen medan båten tippade svagt för att sedan räta upp sig när trimtankarna justerade vår tyngdpunkt.”

Stämningen blir allt tätare, det spritter i plåten och knakar i skrovet när ubåten går allt djupare. Huvudpersonen, som hela tiden riktar sig till kvinnan, växlar mellan att berätta för henne om tiden före ubåtsuppdraget, om barndomen och om tiden på sjökrigsskolan, och om den allt mer pressande situationen bland besättningen. Ubåtskaptenen är ung och oerfaren och det råder delade meningar om utsikterna att överleva uppdraget.

Jag hade gärna sett att de andra karaktärerna hade utvecklats lite mer, men jag tycker att det här är en riktigt stark debutroman, en riktigt stark roman som bjuder på thrillerartad spänning och en hel del överraskningar. Norlin skapar en väldigt fin rytm med växlingarna mellan dåtid, om kärnvapenattacken, huvudpersonens barndom och hotet mot nationens existens, och nutid, om tillvaron i ubåten som utsätts för allt större påfrestningar och hot.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s