Han Kang
Human Acts
Övers. Deborah Smith
Portobello Books
Vi befinner oss i Sydkorea, 1980, under upproret i Gwangju mot militärregimen. Men Human Acts av Han Kang är ingen konventionell historisk roman, orsaken till upproren nämns exempelvis först på sidan 41, istället kastas vi omedelbart in i handlingen och upplever händelserna genom några ungdomars ögon. Man sugs direkt in i romanen och försöker, i likhet med ungdomarna, skapa sig en överblick.
Inledningen fokuserar på Dong-ho, 15 år gammal, som letar efter sin eventuellt döda vän Jong-dae. Det leder till att han hjälper två unga flickor som tar hand om kropparna efter de som dödas av militären som sänts in mot upproret, och skjuter och klubbar ner rebeller och misstänkta rebeller. Det är redan fullt på bårhuset, så de tre ungdomarna tar emot kropparna i en gymnastiksal.
Upproret var en allians mellan arbetare, studenter och vanliga medborgare. De beväpnade sig och lyckades driva bort militären några dagar, men därefter slog militären tillbaka ännu hårdare.
Han Kangs roman består av sex sammanlänkade berättelser och en epilog daterad 2013, i vilken en författare återvänder till sin födelsestad Gwangju – Kang föddes där men flyttade i unga år till Seoul – där hon bedriver research för att skriva en bok. Epilogen är romanens mest reflekterande avsnitt och kastar ljus över Gwangju-upproret som nationellt trauma. Human Acts blev en bestseller i Sydkorea, kontroversiell och prisbelönt.
Den börjar alltså med en skildring av hur några ungdomar, Dong-ho och två något äldre flickor, tar hand om liken efter döda rebeller, i en enkel lokal och utan några vidare resurser tvingas de improvisera för att göra hanteringen så värdig som möjligt. Det kommer hela tiden nya döda och en strid ström besökare som letar efter sina anhöriga.
Kangs språk är både poetiskt och precist, hon gestaltar skickligt hur dödandet, hanteringen av de döda gör att de tre ungdomarna befinner sig i ett tillstånd av chock, samtidigt som deras sinnen stundtals skärps och de är fast beslutna att göra sitt bästa.
Dong-ho undrar var de dödas själar tar vägen – stannar de kvar tillräckligt länge för att betrakta sina forna kroppar? I den andra berättelsen dyker Jong-dae upp på en av militärens uppsamlingsplaser för döda kroppar. Han är död och hans själ lämnar kroppen. För en mindre skicklig författare skulle det här kunna utgöra ett problem, men Kang löser det här väldigt snyggt.
Jong-daes själ dröjer kvar på platsen där hans kropp ligger vårdslöst kastad, utan skydd mot föruttnelsen, och drar sig till minnes enkla sinnliga njutningar: ”Burning my tongue on a steamed potato my sister gave me, blowing on it hastily and juggling it in my mouth. Flesh of a watermelon grainy as sugar, the glistening black seeds I did’nt bother to pick out.”
När han får syn på en annan kropp, som bär tydliga spår, exempelvis ett vitt bandage virat runt huvudet, av att ha blivit omhändertagen, av att ha ansetts värdefull, blir han både avundsjuk och sorgsen: ”From that moment on, I was filled with hatered for my body. Our bodies, tossed there like lumps of meat. Our filthy, rotting faces, reeking in the sun.”
I den tredje berättelsen är vi framme vid 1985 och huvudpersonen är en kvinna som arbetar som förlagsredaktör. Hon blir vid ett tillfälle inkallad till förhör och slagen i ansiktet upprepade gånger, men hon tar fortast möjligt upp arbetet på förlaget igen. Vanligtvis stryker censuren några meningar här och var, men i ett pjäsmanus, som hon korrekturläst 3-4 gånger, har man gått fram med en rulle för att nästan utplåna texten, det återstår bara fragment. Pjäsens författare sätter upp den ändå, men utan repliker.
Tidsramen för Human Acts är alltså 1980-2013, men alla berättelser har, inte helt förvvånande, tillbakablickar. Karaktärer i tidiga berättelser, som medvetet gjorts lite röriga, dyker upp i senare berättelser, bland andra tortyroffer. Några av berättelserna är skrivna i du-form och berättarjaget i en av berättelserna är en själ som just lämnat sin kropp.
Allt det sammantaget skulle kunna göra den här romanen rörig i överkant, men jag tycker att den fungerar förbluffande väl – rörigheten är snarast en tillgång – som skildring av ett nationellt trauma och några personers försök att hantera det. Det är en gripande roman, spännande, rörande och upprörande. Bitvis riktigt otäck. Vacker och brutal. Den utspelar sig i Sydkorea, men gestaltningen av förtrycket är allmängiltigt.
Översättningen är också fantastisk, läs om hur Deborah Smith jobbade med den.
Ola Wihlke
BearBooks 