Recension: ”Se Nu Då” av Jamaica Kincaid

23188307852_7d90ec24af_z

Jamaica Kincaid
Se Nu Då
Övers. Niclas Nilsson
Bokförlaget Tranan

Jamaica Kincaid har ett av de coolaste författarnamnen, men hon föddes i Antigua 1949 som Elaine Potter Richardson. Då var Antigua en brittisk koloni och det brittiska och koloniala arvet har en stor och självklar plats i Kincaids författarskap, som till ganska stor del är självbiografiskt.

När Kincaids mor gifter om sig och får söner störs deras symbiotiska gemenskap, som också skildras i flera böcker, och när Kincaid är 16 år gammal skickas hon, inte till London, men till New York som au pair. Bara tio år senare rör hon sig i stadens hippa kretsar – hon måste ha sett fantastisk ut i sitt blonderade hår och rakade och kraftigt målade ögonbryn – och är fast anställd skribent på The New Yorker.

1983 debuterade Kincaid med novellsamlingen At the Bottom of the River / På flodens bottten. Redan i denna den första boken etablerar hon sin lyriska röst och fängslar kritiker och läsare med sin egensinniga blick på världen, som både är skarpögd och kan ha bibliska, nästan sagoaktiga drag.

24006798179_027c309d1b_n

1985 romandebuterade Kincaid med Annie John (Bokförlaget Tranan), en ömsint och hjärtskärande skildring av kärleken mellan en mor och hennes dotter, en kärlek som emellertid förändras, blir trasslig och övergår i motvilja.

Kincaid har sagt att relationen mellan förälder och barn kan likna relationen mellan kolonisatören och ett koloniserat land, men att hennes och hennes mammas relation inte var av det slaget. Rent allmänt har det funnits en tendens att läsa Kincaid självbiografiskt eller med postkoloniala glasögon. Det är inte så konstigt, barndomens Antigua återkommer ofta, men den sortens läsningar riskerar att tränga undan andra möjliga läsningar.

Med novellsamlingen och romanen var Kincaid mer eller mindre etablerad som litterär storstjärna. Hon är även en framstående trädgårdsskribent. Efter romanen Mr.Potter (2002) uppstod emellertid en skönlitterär tystnad, som bröts först med den lilla laddade romanen See Now Then (2013), som nu finns i en mycket fin översättning av Niclas Nilsson: Se Nu Då.

När romanen kom ut i Amerika delade den kritikerkåren i två behändiga halvor. Den ena halvan var skarpt kritisk och den andra halvan lutade åt att romanen var bra eller mycket bra. Argast av alla kritier var Dwight Garner i New York Times, som i sin recension antydde att boken inte borde ha publicerats: ”the kind of lumpy exorcism that many writers would have composed and then allowed to remain unpublished.”

Förklaringen till ilskan är följande. Se Nu Du handlar om paret Mr och Mrs Sweet, som bor i en villa i New England och har två barn tillsammans, sonen Heracles och dottern Persephone. Mr Sweet är kompositör och Mrs Sweet är en trädgårdsintresserad författare. På ett yttre plan ser de ut att ha allt de kan drömma om, men deras äktenskap håller på att falla sönder, snabbt och skoningslöst.

Mr Sweet hatar Mrs Sweet, hävdar den anonyma berättaren, som betraktar sönderfallet som på avstånd. Mr Sweet framställs inte som särskilt sympatisk, han fantiserar om att han ska hitta hustruns huvud på ett fat när han kommer hem, han är snobbig och pretentiös och han påstås se ut som en liten gnagare. Mrs Sweet framställs inte heller som helt sympatisk – man kan inte anklaga Kincaid för att sakna självironi – men betydligt mer sympatisk än maken.

Dwight Garner menar att romanen är en form av ”exorcism” eftersom Jamaica Kincaids före detta make är kompositör, eftersom de har två barn tillsammans och eftersom det finns en massa andra överenstämmelser mellan romanen och verkligheten.

Men det är bara en liten del av Dwight Garners kritik, en kritik som jag tycker är i häftigaste laget:

”‘See Now Then’ has run-on sentences, few paragraph breaks, no real plot and little in the way of dialogue. […] In a recent interview Ms. Kincaid maintained that her book’s primary subject was time itself. This is painful to absorb, because ‘See Now Then’ becomes self-consciously clotted and grandiose whenever the subject of time heaves into view. You will have to back up and reread many of the sentences here just to be certain that she isn’t, in some regard, attempting satire.

Here’s one snippet: ‘She was thinking of her now, knowing that it would most certainly become a Then even as it was a Now, for the present will be now then and the past is now then and the future will be a now then, and that the past and the present and the future has no permanent present tense, has no certainty in regard to right now.'”

Se Nu Då är inte särskilt realistisk, den har något vagt drömskt och sagoaktigt över sig, redan karaktärernas namn lutar åt att det inte är realism Kincaid strävat efter. Det gör att anklagelsen om exorcism känns ganska uddlös.

Att meningarna är långa är däremot sant – romanens första mening sträcker sig över hela första sidan. Men det tycker jag är positivt, de långa vindlande meningarna passar väldigt väl samman med den känsla av osäkerhet och förvirring som det äktenskapliga förfallet utlöser. Kincaids prosa har ett sagolikt flyt. Derek Walcott, 1992 års nobelpristagare, har beskrivit Kincaids meningar väldigt träffande:

”As she writes a sentence, psychologically, its temperature is that it heads toward it own contradiction. It’s as if the sentence is discovering itself, discovering how it feels. And that is astonishing, because it’s one thing to be able to write a good declarative sentence; it’s another thing to catch the temperature of the narrator, the narrator’s feeling. And that’s universal, and not provincial in any way.”

Att det saknas intrig är också sant, men det ligger också i linje med vad romanen vill uträtta. Den vill, tror jag, gestalta ett tillstånd, en kris, och alla möjliga stämningar man kan kan förknippa med en sådan kris, inte minst depressionens förlamande grepp. Bristen på intrig gör romanen mer trovärdig.

Att det inte är mycket dialog att tala om är också sant, men jag tycker att det också ligger i linje med vad romanen vill åstadkomma. Bandet mellan de båda makarna är redan brutet när romanen tar sig början; Mr Sweet hatar Mrs Sweet eller Mrs Sweet upplever det som om Mr Sweet hatar henne. Mr Sweet isolerar sig på sin kammare och komponerar och Mrs Sweet ägnar sig åt litteraturen och trädgården. Bristen på dialog är som en del av krisen och förebådar katastrofen.

Men jag håller med Garner om att Kincaid trasslar till det onödigt mycket när hon skriver om tidens mystiska karaktär, något hon hela tiden återkommer till: ”och hon tänkte på sitt nu och visste att det helt visst skulle bli ett Då redan när det var ett Nu, för nuet kommer att bli nu då och det förflutna är nu då och framtiden blir ett nu då, och att det förflutna och nuet och framtiden inte har något fast presens, ingen visshet ifråga om just nu […]”

Men det är väl så här man tänker när man är deprimerad och känner att man håller på att förlora fotfästet, när man blir övergiven av den man trodde att man skulle dela sitt liv med?

Jag tycker att Se Nu Då är en fantastisk liten roman; Kincaid kan göra underbara saker med språket. När jag läser recensioner av boken, svenska och amerikanska, är det en sak jag tycker hamnar helt i skuggan av bokens tragiska teman, att den är så otroligt rolig. För att vara en roman om ett äktenskap i sönderfall är den sensationellt humoristisk. Låt vara att humorn är mörk och frän.

Omslaget, gjort av Håkan Liljemärker, är sällsynt stiligt.

Mer av KincaidNovell 8-9: ”Girl” och ”Wingless”

YouTube: Jamaica Kincaid on writing, her life, and The New Yorker

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s