Alla foton © Michael Wolf
I ett tidigare blogginlägg har vi skrivit om fotografen Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, och hans fantastiska fotoserie Transparent City. Han blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, då hade han redan jobbat i åtta år som fotojournalist i Hong Kong för tidskriften Stern och där fotade han serien Architecture of Density, som fotona ovan är hämtade ur.
Men båda serierna är tydligt besläktade, och måste betraktas som moderna klassiker.
Michael Wolf: The Transparent City (Aperture)
När Wolf kom till Chicago noterade han genast en skillnad jämfört med Hong Kong. I den senare staden hade han fotat ändlösa rader med enorma hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.
Ordet transparent, som finns med i titeln på serien från Chicago, passar väldigt dåligt som beskrivning av serien från Hong Kong. Densitet passar onekligen mycket bättre. Vissa fasader är murlika och man måste titta ordentligt för att se att fotona föreställer bostadshus.
Michael Wolf: Architecture of Density (Peperoni)
Det som tydligast förenar serierna är att de vittnar om Wolfs tydliga intresse för storstäder i allmänhet och megastäder i synnerhet, och hur man inrättar sina liv där. Vad gör (mega)städerna med våra liv? Det utforskar Wolf även i fotoserien Tokyo Compression. Men i den står människan, tydligt urskiljbara individer, mer direkt i centrum.
Michael Wolf: Tokyo Compression (Peperoni)
Rent estetiskt förenas serierna av att de är väldigt vackra, dekorativa, och att man kan avnjuta dem som abstrakt konst. Tills man tittar lite mer noggrant och ser alla mer eller mindre tydliga tecken på mänsklig verksamhet. När man pendlar mellan de här två sätten att betrakta fotona drabbas man av en vagt svindlande känsla. Visuellt är fotona väldigt spännande.
Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. I Architecture of Density är det rentav svårt att urskilja några, i Transparent City är de åtminstone som små dockskåpsmänniskor, men det går att urskilja balkonger och olika spår av människor. Tvätt och kläder som hänger på tork. Luftkonditionering. Men det är i stort sett allt.
Vi tvingas föreställa oss människorna som bor i husen, svävande högt upp i luften i ganska små utrymmen, som vissa har associerat till bikupor. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor. I serien Transparent City är det här draget ännu mer framträdande, som betraktare får man fler ledtrådar.
När jag ser de här husfasaderna kommer jag att tänka på ett uttryck av Le Corbusier, han hävdade att hus borde vara ”machines à habiter”, ”maskiner att bo i”. Han menade det som något positivt. I bildserien får man snarare känslan av att människan är underordnad maskinen än att maskinen är utformade efter hennes behov.
Fotona är, har Wolf berättat, tänkta som metaforer för alla megastäder. Det är därför fotona inte har några titlar, utan är numrerade: 1-125. Det abstrakta draget gör dem onekligen mer allmängiltiga.
I en artikel i New Republic – ”These Unbelievable Photos Make Hong Kong Look Like Abstract Art” – berättar Wolf om fotoseriens tillkomst. Dels framhåller han något ironiskt, apropå fotonas sensationella kommersiella framgångar: ”The people who buy my work – it’s quite ironic – because it’s collectors who usually have two or three apartments, each one five or six thousand sq. feet big, and they hang these prints in there because they’re beautiful, but at the same time they don’t realize the irony of people living in 400 sq. feet and they’re here in their huge space, it’s a bit subversive actually, that’s what I like about it.”
Dels ringar han in det vi redan varit inne på, vad det är som gör dem så sällsynt spännande att titta på: ”And what you have to think of is that the prints I exhibit are very big 48’’x64’’ or 70’’x90’’. And on many of these buildings […] when you get up close, you see a pair of pants, or a t-shirt, or a mop hanging out of the window so you suddenly see these signs of habitation and that’s what makes them interesting. Because from far away they could really be a pattern, a tapestry, and then when you get closer you suddenly see there are people living there, it’s this duality which makes them interesting.” (min fetning)
Och så sätter han fingret på vad det är, rent fotografiskt, som framkallar denna dubbelhet. Först fotade Wolf byggnaderna i helfigur, så att säga, med himmel och mark. Han var inte helt nöjd och började experimentera. Han beskar bilderna, så att bara byggnaderna syntes, ingen himmel, ingen horisont. Då insåg han att han hade fångat något mer än bara byggnader.
Och snart var han övertygad om att han hade fattat rätt beslut, alla han visade de nya beskurna fotona för blev väldigt fascinerade, ”and the interesting thing about it is that by using this stylistic solution by eliminating sky and horizon you give the feeling of unlimited size, because you have no idea how big the building is. It could be 100 stories or 200 stories, it could be a mile long. This illusion of unlimited size really conveys what we experience in megacities. If you go to Shanghai or Hong Kong or to any of the big Chinese cities you have this tremendous density around you.” (min fetning)
Och det är naturligtvis det som gör att man får en hisnande känsla av att titta på de här fotona, de är oerhört suggestiva, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar att de framkallar känslan man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är.
Jag är väldigt tacksam mot Michael Wolf som låtit mig välja och vraka bland hans fotografier. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida. Det finns mycket att titta på, helt gratis. Hans böcker är ganska dyra, många är redan åtråvärda samlarobjekt, men de finns i regel i olika utgåvor.
Ola Wihlke
BearBooks 