Anmälan: ”Kärlekens samtal” av Roland Barthes

Roland Barthes
Kärlekens samtal
Övers. Leif Janzon
Modernista

”Den älskande människans utsaga existerar aldrig som annat än språkfragment, vilka infinner sig som följd av synnerligen obetydliga och slumpartade omständigheter. Dessa brottstycken av en utsaga kan kallas figurer.”
– Roland Barthes

Människan har talat, sjungit och skrivit om kärleken lika länge som hon varit en språklig varelse. En av de vackraste och mest tankeväckande moderna texterna om kärleken är Roland Barthes (1915-1980) egensinniga bok Kärlekens samtal. Boken är sällsynt svår att kategorisera, men innehåller exempel på och tankar kring kärlekens diskurs, som Barthes liknar vid ”en encyklopedi över känslolivets kultur.”

Bakgrunden är följande. När Barthes, semiotiker och litteraturkritiker, 1976 avslutade en tvåårig seminariekurs i kärlekens diskurs avslöjade han planer på att skriva en bok baserad på kursen. Först var den tänkt att innehålla 100 essäistiska fragment eller figurer. Men när den kom ut första gången 1977, Fragments d’un discours amoureux, hade 20 figurer redigerats bort. I svensk översättning av Leif Janzon kom denna version av boken ut 1983, Kärlekens samtal: fragment (Korpen).

Nu ges Kärlekens samtal ut på nytt av Modernista. Leif Janzon har putsat på sin översättning, Carin Franzén har skrivit ett väldigt bra introducerande förord och dessutom innehåller boken de 20 figurer, som inte fanns med i den första upplagan.

Skriver Franzén:

”Den grundläggande frågan Barthes ställer i sitt seminarium och vidareför i sin bok är vad som händer när en talande människa drabbas av kärlek. Det rör sig alltså inte om en diskurs om kärlek, utan om en ‘förälskad diskurs’ i form av figurer – förtätade språkstycken av sådant man säger av kärlek.”

Och lite längre ned på samma sida:

”Vad vi läser [i Kärlekens samtal] är egentligen varken beskrivningar av kärlek eller en älskades bekännelser (även om man ofta anar en levd erfarenhet), utan försök att efterlikna älskandes tal och begär genom den kultur och historia som format dem.”

De essäistiska fragmenten eller figurerna är ordnade i alfabetisk ordning. Det gör att ordningen i realiteten blir helt godtycklig, vilket är avsikten. Skriver Barthes apropå den älskande människans villkor:

”Under hela det liv som hon ägnar kärlek dyker figurer upp i den älskande människans huvud utan någon ordning, för de beror ju varje gång på slumpen (yttre eller inre).”

Det här är några exempel på figurer: ASKES, BEGRÄNSA, DRAMA, FÖREMÅL, GALEN, JAG ÄLSKAR DIG, KROPP, ÅNGEST och ÖMHET. Varje figur beskrivs också i en kort ingress. Det här är tre exempel:

”BOK. Det skrivnas betydelse för kärleken som föds: man blir kär tack vare böcker.”

”BREV. Figuren behandlar kärleksbrevets särskilda dialektik: att samtidigt vara innehållslöst (kodat) och uttrycksfullt (fullt av lust att skänka begäret betydelse).”

”ENSAM. Figuren syftar inte på det som kan vara den älskande människans fysiska ensamhet, utan på hennes ‘filosofiska’ ensamhet, eftersom kärlekspassionen i dag inte upptas i något som helst tankesystem (språksystem) av betydelse.”

Sedan följer själva exegesen som vanligtvis är två tre sidor lång. Det är som korta, personliga små miniessäer som handlar om allt från den första förälskelsens hänförelse till svartsjukans bottenlösa djup. Barthes är väldigt noga med att framhäva att Kärlekens samtal inte förmedlar någon filosofi, och han påpekar att ingen som helst logik förbinder figurerna eller bestämmer deras inbördes sammanhang. Förklarar Barthes:

”Utformningen av texten bygger på ett montage av texter hämtade från olika håll: från systematisk läsning, Den unge Werthers lidanden av Goethe; från regelbunden läsning (Gästabudet av Platon, zen, psykoanalys, vissa mystiker, Nietzsche, tyska Lieder); från samtal med vänner. Och därtill författarens minnesbilder.”

Kärlekens samtal är sensationellt underhållande – det var länge sedan jag läste en bok som väckte så mycket minnen, tankar och associationer – med det är också en ganska svårläst bok. Barthes är, och inte bara i Kärlekens samtal, på spaning efter det som ligger bortom språket, det som undandrar sig tydliga definitioner och klassifikationer. Han påpekar exempelvis att nyckelbegreppet figur inte ska förstås i retorisk betydelse, utan snarare i en gymnastisk eller koreografisk betydelse.

Barthes var sysselsatt med, ja man kan väl säga besatt av, språkets otillräcklighet. Att skriva en bok om kärleken vore omöjligt, enligt honom, det som var möjligt att utforska eller imitera var den älskandes tal eller kärlekens diskurs. Och i vissa avseenden är boken väldigt kritisk till rådande ordningar och system som gör anspråk på att kartlägga och förstå människan, system som Barthes ville överskrida. I ”Argumentum”, ett tidigare outgivet fragment, är han nästan komiskt pessimistisk avseende den ställning kärlekens diskurs har i vår tid:

”Nödvändigheten av denna bok bygger på följande tanke: att kärlekens diskurs av i dag är något ytterligt ensamt. Den kanske framförs av tusentals människor (vem vet?), men ingen håller fast vid den: den lämnas helt i sticket av språken omkring den: antingen ignoreras eller nedvärderas eller förhånas den av dessa; den hålls inte bara utanför makten, utan också utanför dess mekanismer (vetenskap, lärdom, konst). När en kärlekens diskurs så att säga av egen kraft redlöst driver ut i det overkliga, återstår inget annat för den att utgöra ett hävdande, hur ringa det än må vara. Detta hävdande är helt enkelt ämnet för denna bok som börjar här.”

Att Kärlekens samtal blivit en levande klassiker tyder, tycker jag, på att Barthes var överdrivet pessimistisk. Den här originella och tankeväckande boken, resultatet av det Barthes kallade aktiv filologi, kommer att behålla sin ställning som modern klassiker mycket länge. Jag hoppas få läsa den flera gånger.

Och avslutningsvis, ett mer hoppingivande citat ur Carin Franzéns förord:

”Om kärlekens diskurs visar fram det som är obotligt hos varje älskande, är dess figurer samtidigt märkta av en historia och en kultur. Men därför kan varje ny läsare lägga till sitt eget begär och föra talet vidare. Det är en kärlekshandling.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s