Recension: ”Satantango” av László Krasznahorkai

László Krasznahorkai
Satantango
Övers. Daniel Gustafsson Pech
Norstedts

Förra året vann den ungerske författaren László Krasznahorkai, född 1954, något otippat, Man Booker International Prize. Det var otippat eftersom Krasznahorkai är en väldigt svårläst författare. Han introducerades på svenska med Motståndets melankoli 2014 – romanen gavs ut 1989 på ungerska. Och i slutet av förra året gavs Krasznahorkais vidunderliga debutroman, Satantango, från 1985 ut.

Apropå att det är svårt att läsa Krasznahorkai. Han är väldigt skeptisk till korta meningar, och det verkar främst bero på att han inte tycker att korta meningar är realistiska. Hans egna meningar är vindlande och stakar sig om vartannat, men de är alltid långa, så också i Satantango. Dessutom saknas styckeindelning.

En av Krasznahorkais översättare, poeten George Szirtes, har liknat hans prosa vid ”a slow lava-flow of narrative, a vast black river of type.” Är det värt all den möda som krävs för att ta sig igenom den här lavafloden? Jag tycker absolut att det är det, Motståndets melankoli var en av 2014 års bästa böcker och Satantango var, tycker jag, en av förra årets intressantaste. Jag kan inte ett ord ungerska, men översättningarna av Daniel Gustafsson Pech ger ett mycket gediget intryck.

Handlingen utspelar sig på den ungerska landsbygden. Runt något som kallas anläggningen, möjligen något slags uttjänt kollektivjordbruk, ligger några gistna och slitna bostadshus som utslängda på en gigantisk leråker. Regnet öser ned och den allestädes närvarande leran är som ett existentiellt grundvillkor. Det är fuktigt, röta, mögel och rost sprider sig över allt. Inget fungerar. Allt förfaller. Alla misstror alla.

I det här lilla samhället, i byn som gud glömde, bor bland andra doktorn, rektorn, Futaki, Schmidts, Halics och Kráners. Det enda egentliga tidsfördrivet som står till buds är att supa på bykrogen, vilket många också gör, super och dansar eller super och raglar. Bitvis har romanen drag av fars, fars med beckettska drag. Krasznahorkai har många gånger berättat om hur förvånad han blev över att Satantango kunde ges ut i Ungern under kommunisttiden. Den ligger så långt man kan tänka sig från socialrealismen. Den är helt renons på framtidshopp, den är så dyster att det ofta slår över i komik.

Samhället får emellertid besök av den diaboliske Irimiás och hans kafkaartade sidekick, Petrina. Tillvaron är så usel i det lilla samhället att all förändring verkar löftesrik. Äntligen händer något. Irimiás är kanske besläktad med någon av Dostojevskijs nihilister, men i Satantango finns det väl egentligen ingen gud att göra uppror mot. Petrina påminner om de irriterande ”hjälparna” i Kafkas Slottet.

På en intervjufråga, om vad han läste förutom Kafka, svarade Krasznahorkai med att väldigt tydligt placera Kafka allra högst upp på sin parnass:

”When I am not reading Kafka I am thinking about Kafka. When I am not thinking about Kafka I miss thinking about him. Having missed thinking about him for a while, I take him out and read him again. That’s how it works. It’s precisely the same with Homer, Dante, Dostoevski, Proust, Ezra Pound, Beckett, Thomas Bernhard, Attila József, Sándor Weöres and Pilinszky…”

Satantango är bitvis riktigt obehaglig, men jag tycker att det farsartade och humoristiska tar överhanden. Som när Irimiás och Petrina är på någon myndighet inne i staden och plötsligt blir inkallade på ett rum av en tjock lite man: ”Och vjad vjäntaj hejajna på då?” Eller de två kontoristerna i samma kapitel, som också kunde vara ett utslag av byråkratihumorn i Slottet: ”Kontoristerna rusar nervöst omkring mellan en massa skrivbord, och om de någon gång hamnar mitt emot varandra i de trånga gångarna knuffar de otåligt varandra åt sidan med ursäktande leenden, vilket gör att skrivborden får sig törnar, varför golvet skrapats upp med vassa spår.”

Ibland känner jag mig lite osäker på om intentionen är seriös eller om en överdrift är skämtsam, som när ett sjavigt kontorsrum, i vilket ett par lysrör vibrerar med ”spöklikt sken”, verkar så dystert att det slukar allt ljus: ”och ljusstrålarna som strömmar in genom persiennerna upplöses i intet, som om de slukades underifrån av den dävna luften.” Men Satantango är tveklöst mystisk.

Apropå mystiken så skriver Krasznahorkai, vilket Jens Christian Brandt framhåller i sin recension i DN, fram saker med stor skärpa för att sedan undergräva och sudda ut dem. Det är ett väldigt framträdande drag i både Satantango och Motståndets melankoli. Man måste verkligen skärpa koncentrationen för att hänga med i Krasznahorkais ”lavaström”. Ibland behandlar han orden med en slags ömhet och ger dem nästan fysiska kvaliteter: ”Orden som tycks sudda ut varandra börjar virvla runt riktningslöst i flera minuter, innan de läggs samman i sköra och smärtsamt uddlösa meningar […]”

En av de bästa översiktliga artikelarna om Krasznahorkais författarskap tycker jag fortfarande är ”Madness and Civilization. The very strange fictions of László Krasznahorkai” av James Wood. Så här beskriver han hur det kan kännas att läsa Krasznahorkais undanglidande och gåtfulla texter:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s