Roman om svart man som vaknar upp och upptäcker att han blivit vit

A. Igoni Barrett
Blackass
Chatto & Windus

”Long before Furos story became my own, I was already trying to say what I see now, that we are all constructed narratives.”
– Romankaraktären Igoni

Föreställ dig att du är en 33 år gammal nigeriansk man, som bor hemma hos din familj i Lagos, Nigeria. Föreställ dig att du vaknar, samma morgon som du ska på en länge förberedd anställningsintervju, och att du medan du gör dig i ordning upptäcker att du har blivit vit. Du är en oyibo, en vit man. Det är exakt det som händer Furo Wariboko, huvudperson i A. Igoni Barretts debutroman Blackass – han har tidigare skrivit två novellsamlingar.

Det här väcker naturligtvis associationer till Franz Kafka och han klassiska berättelse Förvandlingen, i vilken Gregor Samsa vaknar upp och upptäcker att han förvandlats till någon form av insekt. Barrett både citerar och bugar djupt i Kafkas riktning. Alldeles i början av romanen, när Furo fortfarande är på sitt rum och försöker samla tankarna:

”A large, reddish-brown cockroach emerged from under the bed and, waving its antennae furiously, skittered across the floor and into the darkend wardrobe.”

Furo undviker sin syster och sina föräldrar, men ger sig iväg fast besluten att gå på anställningsintervjun. När han ger sig iväg blir det början på en knapp månad lång odyssé som tar honom till helt olika delar av Lagos, fattiga delar men också till luftkonditionerade gallerior och områden där de superrika bor, både nigerianer och utlänningar.

En av romanens starka sidor är i själva verket den levande skildringen av Lagos olika sidor. Den är ofta påfallande sinnlig: ”the familiar smell of Lagos motor parks, marijuana and tobacco smoke mingled with the stench of petrochemicals and moonshine alcohol and human effluence”. Enligt afrikanska recensioner ska också skildringen av Lagos vara väldigt realistisk. Stadens trafik, de omvittnat sega köerna, skildras inlevelsefullt.

Furo vet inte riktigt vad han ska tro, när han lämnar sitt hem blir han mest utstirrad av människorna i omgivningarna. Men sakta men säkert märker han att han kan dra fördelar av sin nya hudfärg, även om många blir väldigt förbryllade av att han talar som en nigerian. Han får långa taxipengar av en främmande kvinna, så att han kan ta sig till anställningsintervjun i tid. Och när han kommer till förlaget där han ska intervjuas, då får han inte bara det utannonserade jobbet, utan en bättre tjänst på marknadsavdelningen.

Eftersom Furo inte har någonstans att ta vägen, övernattar han i ett övergivet hus som inte verkar färdigbyggt. Där har han gott om tid att fundera och Igoni broderar här ut historien och berättar om Furos bakgrund, om hans mamma och pappa och syster. Mamman har alltid haft högtflygande planer för sonen, som regelmässigt gjort henne besviken. Pappan är en förbittrad före detta statstjänsteman, som gjort av med sina besparingar på dåliga affärer. Han köpte en dyr äggkläckningsmaskin – tanken var att föda upp kycklingar – som aldrig levererades av den kinesiska tillverkaren.

När Furo är på ett exklusivt köpcenter, träffar han på ett kafé en författare, som är namne med författaren till Blackass, Igoni. Han är vänlig och anar att Furo bär på en udda story, men säger nej när Furo ber att få bo hos honom ett tag. Men senare, när Igoni gått, träffar han en kvinna, Syreeta, som inte är lika svårövertalad. Furo får flytta in i hennes gästrum, men det dröjer inte länge förrän de blir ett par. Det är för övrigt Syreeta som upptäcker att Furo inte är helt vit, vilket ju redan titeln Blackass antyder.

Den här romanen är både mycket bredare och djupare än att bara handla om hur människor med olika hudfärg behandlas. Furo är ju exakt samma person han var innan han blev vit, och mycket av bokens handling kretsar kring hur vi hela tiden avkodar och bedömer varandra. Den handlar om hur vi försöker skapa oss själva en identitet som vi tror att andra tycker är åtråvärd. Identiteterna handlar inte bara om svart eller vit eller fattig eller rik, i den här nigerianska kontexten handlar den också om gammal fiendskap mellan olika etniciteter.

I en scen ska Furo gå förbi en svart kvinna som bär på ett barn som hon (tydligtvis) har med en vit man. Alla andra runtomkring är svarta och när barnet får syn på Furo sträcker det ut armarna och säger ”Dah-dah!” Kommenterar Igoni episoden: ”Even av baby, when surrounded by people of identical skin colour, is prone to the error that one slight difference constitutes an individual.”

Jag tycker väldigt mycket om Blackass, om den levande skildringen av Lagos, Igonis humor och hans välflytande stil, växlingarna mellan olika idiom och hans rappa dialog. Men i andra halvan introduceras romankaraktären Igoni och också han genomgår en spektakulär förvandling. Den här förvandlingen funkar, tycker jag, inte riktigt organiskt med grundberättelsen. Det blir en förvandling för mycket, så att säga. Trots det tvekar jag inte att rekommendera Blackass.

Det är en kliché vid det här laget, men det händer mycket spännande inom den samtida afrikanska litteraturen, inte minst den nigerianska. A. Igoni Barrett är ett namn att lägga på minnet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s