Recension: ”Pond” av Claire-Louise Bennett

Claire-Louise Bennett
Pond
Fitzcarraldo Editions

Jag tycker att jag har ett hyfsat engelskt ordförråd, men när jag läser Claire-Louise Bennetts egensinniga debutsamling Pond – alla berättelserna handlar om en och samma udda kvinna som bor ensam i ett stenhus i utkanterna av en kuststad – är jag tvungen att slå upp ord med jämna mellanrum. De här är exempel från en och samma sida: ”perspicacious”, ”kairotic”, ”prelapsarian” och ”pernickety”.

Jag läser, som förhäxad av huvudpersonens och jagberättarens ord- och tankeflöde, slår upp ord, läser vidare och slår upp ord. Pond består av 20 texter av mycket varierande längd och karaktär, men de präglas samtliga av en sällsynt språklig energi och  en nästan fenomenologisk blick på världen och tingen som befolkar den. Det är som om den här kvinnan i sin enskildhet utvecklar en särskild språklig förmåga eller tankstil.

Alla texter utom den sista är berättade i jagform. De handlar i stor utsträckning om vardagliga saker, som att handla eller fixa i trädgården eller att hacka saker:

”Within these deep stone walls the sound of a large knife pounding against the chopping board is often mellow and euphonious; like a lulling chant it charms and placates me.”

Kvinnan är någon form av akademiker, hennes språk är ofta elaborerat, men hon kan också vara grov i mun, som när hon minns de erotiska mejl hon växlade med en älskare:

”It was very nice I must say to every now and then take a brake from cobbling together yet another overwrought academic abstract on more or less the same theme in order to set down, so precisely, how and where I’d like my brains to be fucked right out.”

Berättaren för en till stora delar ensam tillvaro. Det tillåter henne att undvika det Bennett kallat ”antropocentrisk trångsynthet”. ”In solitude you don’t need to make an impression on the world,” har Bennett sagt i en intervju i Irish Times, ”so the world has some opportunity to make an impression on you.”

I en recension i The Guardian påpekar Andrew Gallix en anmärkningsvärd sak med den här fantastiska debutboken:

”One of the most striking aspects of this extraordinary book is how well we get to know the narrator – whose brain and body we inhabit – yet how little we know about her. We don’t even learn her name.” Det är verkligen märkligt. Man upplever en sällsynt stark närhet till huvudpersonen.

Pond är oupphörligen fascinerande, en vilt krängande hypnotisk sidvändare, som är omväxlande gripande, tankeväckande och hysteriskt rolig. Det är en av de mest originella, tonsäkra och underhållande debutböcker jag läst på länge. Ämnet ensamhet, som boken till stor del kretsar kring, känns också helt aktuellt.

Pond är utgiven av Fitzcarraldo Editions, ett engelskt förlag som gett ut en annan väldigt bra och originell bok vi recenserat: Nocilla Dream. Förlaget grundades så sent som 2014. Men det har på kort tid byggt upp en helt makalös samling titlar med engelskspråkig och översatt litteratur, innovativ litterär fiktion och långessäer. Bland titlarna finns Zone av fransmannen Mathias Enard, hans mastodontroman som fått ett fantastiskt mottagande, även omtalad för att den består av en enda lång mening. En annan spännande titel är den helt aktuella essäboken Pretentiousness: Why It Matters av Dan Fox. Det prententiösa har väl sällan varit så undervärderat som idag?

Fitzcarraldo Editions har dessutom redan lyckats pricka in en nobelpristagare – i vår ger de ut en titel av Svetlana Aleksijevitj. Alla böcker ges ut i en stilig och robust originalpocket, de skönlitterära böckerna med blå omslag med vit text, essäböckerna med vita omslag med blå text. Fitzcarraldo Editions fingertoppskänsla imponerar, förutsättningarna finns att etablera sig som ett klassiskt kvalitetsförlag.

Ola Wihlke