Helen Macdonald
H som i hök
Övers. Meta Ottosson
Brombergs
”Jag var tolv år första gången jag såg en tämjd duvhök. Jag hade bönat och bett: Snälla, snälla, SNÄLLA! De lät mig åka.”
– Helen Macdonald
Redan när hon var sju år gammal var Helen Macdonald fast besluten att bli falkenerare. Det är hennes far som introducerar henne för den här uråldriga men på sina håll levande traditionen. Hon lärde sig den snåriga terminologin och läste de klassiska böckerna i ämnet, bland andra The Goshawk av T.H. White (1906-1964), som betraktas som ett mästerverk och beskriver hans kamp för att träna en duvhök, nästan som om det vore en andlig övning.
När Macdonalds far dör, när hon är vuxen och etablerad som författare och historiker, blir hon utom sig av sorg och besatt av tanken att skaffa och tämja en duvhök. Hon gör slag i saken och köper Mabel för 800 pund av en uppfödare från Belfast på ett kajområde i Skottland och tar henne med hem till Cambridge. Hon fyller frysen med hökfoder och gör sig onåbar och påbörjar den långa, svåra och märkliga kampen för att tämja och träna Mabel, en i allra högsta grad vild fågel som evolutionen har gjort till en specialist på att döda.
Det går inte att genrebestämma H som i hök, den handlar om Helens sorgearbete, den handlar om hennes far, en fotojournalist som fotade Beatles och tog det berömda fotot av Charles och Diana när de kysstes på en balkong, den handlar, naturligtvis, om Mabel och den handlar om T.H. White, som Macdonald för en slags dialog med. Macdonald känner sympati med White, även fast han kanske inte var särskilt sympatisk, men han gick igenom många svårigheter som det är lätt att identifiera sig med.
Men någon förebild vad gäller att tämja och träna duvhökar var T.H. White inte: ”Senare hittade jag en recension av boken i ett nummer av Brittiska falkenerarklubbens tidning. Den var oerhört brysk. ‘För den som är intresserad av det enformiga, inåtvända arbetet med att tämja och träna en duvhök kommer The Goshawk att tjäna som en katalog över det mesta man inte bör göra’, stod det.”
När duvhökar föds upp skiljer man hanar och honor åt, eftersom honan, som är betydligt större, annars riskerar att döda hanen. Annars jagar de mest småvilt, som harar och fasaner. När Helen kommer hem med Mabel till Cambridge så är det första steget att sitta i samma rum som henne. Hon berättar att man kan manna en harrisfalk eller stenfalk på några dagar, men duvhökar är nervösa och överspända. Det kan ta lång tid att övertyga dem om att man inte är deras fiende:
”Nervösa är förstås inte riktigt rätt ord. Det är helt enkelt så att de har ett hyperaktivt nervsystem på grund att nervbanorna från ögonen och öronen till mootorneuronen som kontrollerar deras muskler endast har mindre förbindelser med associerade celler i hjärnan. Duvhökar är nervösa eftersom de lever tio gånger fortare än vi gör och reagerar på stimuli bokstavligen utan att tänka.”
Det handlar, inte helt förvånande, en hel del om mat, att bli den som höken förknippar med föda. I nästa steg går Helen ut med Mabel, för att vänja henne vid människor och bilar och annat som för henne är något helt nytt. Sakta men säkert skapas emellertid ett allt starkare band melan Helen och Mabel. Macdonald skriver om det här framväxande bandet med fantastisk precision och känsla. Det är märkvärdigt drabbande och gripande. Bitvis thrillerartat spännande. Om någon enda bok kan väcka lusten att äga en duvhök, så är det H som i hök.
Dessutom tror jag att många som inte är det minsta intresserade av fåglar eller naturen eller T.H. White eller ett tungt sorgearbete, kommer att älska den här vackra, passionerade, bitvis smärtsamma men genuint inspirerande boken. H som i hök kommer garanterat att finnas med på många listor över de bästa fackböckerna 2016.
Ola Wihlke
BearBooks 