Steffen Kverneland
Much
Övers. Jonas Rasmussen
Placebo Press
Det har skrivits många böcker om det norska nationalmonumentet Edvard Much (1863-1944), men ingen som liknar Munch av Steffen Kverneland. Kverneland är född 1963 och en av Norges allra främsta serietecknare, och i sin bländande seriebiografi över Munch utnyttjar han mediets alla möjligheter.
Den första serierutan föreställer Kverneland och kollegan Lars Fiske utanför Munch-museet. Duon pratar om Munch och Kvernelands bokprojekt, som är minst sagt ambitiöst. Det tog sex år att färdigställa den här boken som bygger på gedigen källforskning. Dialogen och texten i Munch utgörs, om man undantar Kvernelands och Fiskes uppdykanden och kommentarer, av citat ur brev och andra dåtida källor.
Berättelsens nu är 1890-talets Berlin, där Munch gjorde skandalsuccé och vistades länge. Det är en grabbig bok, som till stor del utspelar sig på bohemernas stamlokus Zum Schwarzen Ferkel, och huvudperson, vid sidan av Munch, är August Strindberg, men persongalleriet är ganska omfattande, mest nordiska kollegor. Kvinnorna spelar en ganska underordnad roll, de väcker nästan uteslutande endera av två reaktioner hos männen, åtrå eller svartsjuka.Det kan låta tråkigt, men Munch är en otippat lärorik bok, olika sidor av Skriet, inte minst tillkomsthistorien, ägnas stort utrymme. Stort fokus ligger på konsten – en konstnär har tolkat en annan konstnär. Ett nyckelcitat av Munch: ”Man ska inte måla så som man ser det, utan så som man såg det.” Lärorikt alltså, men långt ifrån seminariestädat.
En av de mer häpnadsväckande sakerna med den här boken är att den känns så helgjuten, trots att Kvernelands stilblandning är helt sjövild. Bland annat utgörs den av varianter på expressionism, symbolism, kubism och art nouveau. Munch själv avbildas oftast med en karikatyrstor kraftigt framskjutande haka. När han är äldre, hemma i Norge när han ser tillbaka på sitt liv, tecknas han betydligt mer realistiskt. Strindberg, det är nog min favoritkaraktär, ser mer och mer kubistisk eller futuristisk ut ju mer han dricker eller beroende på graden av demoniskhet Kverneland vill förmedla.
Munch är också väldigt skickligt berättad, med växlingar mellan olika tidplan och perspektiv. Den är gripande, smart, bitvis hysteriskt rolig och, exempelvis när det handlar om Munchs förhållande till fadern, djupt rörande. Det var länge sedan jag läste en så genuint underhållande bok, seriebok eller textbaserad bok. Den är, som det svenska förlaget framhåller, ett konstverk i sig.
Ola Wihlke
BearBooks 