Simon Stålenhag
Ur varselklotet. Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1984-1994
Fria Ligan
När konstnären Simon Stålenhag samlade sina bilder i bokform 2014 slog han världen med häpnad. Ur varselklotet, som även innehåller texter, är en mycket egensinnig bok, den gestaltar en värld som verkar ha hämtat inspiration från såväl Gunnar Brusewitz, Sten Eklund och Barnens ö som från Transformers och Star Wars.
Guy Lodge var en av dem som prisade Stålenhags bok, i The Guardian utsåg han Ur varselklotet till en av världens 10 främsta dystopier, någonsin, tillsammans med exempelvis Kafkas Processen. Jag är lika entusiastisk som Lodge, Ur varselklotet måste redan nu räknas som en klassiker, men jag är inte helt säker på att det är korrekt att kalla den dystopi.
Alla bilder / All images © Simon Stålenhag / Fria Ligan
Det är inte helt lätt att beskriva Ur varselklotet. Det är en science fiction-berättelse, men den utspelar sig inte i framtiden i en främmande galax, utan på 80- och 90-talet i Mälardalens glesbygd. Det är en kontrafaktisk berättelse; hela Mälardalen verkar vara full av märkliga maskiner och varelser, som samsas om utrymmet med tidstypiskt kantiga bilar av märket Saab och VOLVO. Omsogen om detaljerna är oerhört imponerande.
Men mer än något annat är Ur varselklotet nog en barndomskildring. Berättaren skildrar olika händelser och episoder ur barndomen, och de handlar ofta om hur han och hans kamrater lekte med och utforskade maskiner och varelser, som var en helt natulig del av vardagen. För dem är det ingen större märkvärdighet med artificiella nervsystem eller att hitta några skrotade cyborger.
Stålenhag är en skicklig berättare, inte bara en sällsynt skicklig konstnär, och flera gånger tänjer han på berättandets gränser genom att låta rykten och skrönor ta plats i historien. Någon, en klasskamrat, påstår sig ha sett en dinosaurie. Det kanske är osannolikt, men under jord i Mälardalen ligger trots allt värdens största partikelaccelerator, en forskningsstation för experimentell fysik, i folkmun kallad Slingan. Hävdar berättaren sakligt, som om det vore en inte helt orimlig förklaring: ”I de kosmiska energiernas kölvatten uppstod virvlar i rumtiden, portaler mellan vår tid och det förgågna.”
Frånvaron av vuxna är väldigt påtaglig – många av föräldrar arbetar nere i Slingan – men de allra flesta barnen verkar klara sig bra. Det är nästan som om maskinerna, fantasierna om dem, fyller tomrummet de vuxna lämnar efter sig. Däremot är många av målningarna uttalat vemodiga, jag tycker att Ur varselklotet är betydligt mycket mer melankolisk än dystopisk. Till det melankoliska bidrar att Stålenhag gestaltat så mycket av tekniken som om den vore gårdagens spjutspetsteknologi.
Men Ur varselklotet är utpräglat mångsidig. Den är en vemodig barndomsskildring, men den är också väldigt humoristisk. Den sjuder av fantasi. Vemod, men också väldigt mycket nostalgi. Jag blev smått överraskad av hur känslomässigt starkt jag reagerade på den här berättelsen, orden och bilderna. Den är sublim.
Det kommer, om jag förstått saken rätt, en fortsättning på Ur varselklotet. Ett besök på Stålenhags hemsida rekommenderas varmt.
Ola Wihlke
BearBooks 