Novell 141: ”Verónica” av Lina Wolff

Lina Wollf lanseras just nu i den engelskspråkiga världen, med en översättning av hennes debutroman, vars obetalbara titel, Bret Easton Ellis och de andra hundarna (Bonniers, 2012), har översatts rakt av. Och kritikerna gillar verkligen den här egensinniga feministiska romanen. Citerat ur Kirkus Reviews:

”The author demonstrates a marvelous command of language and creates characters with real depth, lending the book a sensual vibe and an acerbic wit that force its emotional truths to rise above the grunge of its hard-boiled setting. A poetic, unsentimental drama that offers a meditation on love in all its disparate forms.

De polyglotta älskarna (kartonnage)

I år kommer dessutom Wolffs andra roman ut, De polyglotta älskarna, men det var med den fantastiska novellsamlingen Många människor dör som du (Bonniers, 2009) som Wolff debuterade som författare. Det kändes som om den gjorde den svenska kortprosan lite rymligare.

Många människor dör som du

Man får vara glad om man läser en så här fin och originell novellsamling var tredje eller var femte år. Novellerna handlar inte sällan om personer som önskar att de vore någon annanstans, bokstavligt eller bildligt talat. Wolffs stil är nästan lite kattlik, novellerna är sällsynt suggestiva och vetter åt det absurda. De har ibland ett erotiskt och ofta ett sensuellt drag – orden antar sinnlig karaktär (”dunstar av olika språk”) – men är inte insmickrande. De är stundtals vansinnigt roliga.

Ett stort tack till Lina Wolff för att vi fick publicera en av novellerna, en av dem som utspelar sig i Spanien:

Verónica

 

Hon tog om Musse Piggs huvud och tryckte det mot sitt bröst. Hon såg upp på mig och log. Bakom henne stod Retiros kastanjeträd, och solen silade genom lövverken.
Det var en vacker eftermiddag.
Musse Pigg sträckte ut handen efter henne, sa något med stark peruansk accent.
Kom nu, sa jag.
Får Musse Pigg följa med?
Nej.
Jag gav honom ett mynt och sa att nu räckte det. Att han fick hitta några barn istället. Det var väl därför han var här.
Vi gick till den peruanska restaurangen på Ventura de la Vega. Hon sa att det var något med den peruanska accenten, att den hade något som vi i Spanien inte hade. Särskilt inte vi från Madrid.
Ni är så tunga i talet, sa hon. Som en stor tjur som vänder sig långsamt. Så är ni. Tunga och långsamma och dessutom läspar ni. Snarstuckna är ni också. Svartsjuk på Musse Pigg – haha.
Vad vill du säga egentligen? Att du vill ha Peru-Musse till efterrätt?
Kyparen kom och vi beställde.

Efter maten glömde hon Musse och började prata om sin syster och Juanito.
Tänk, sa hon, vad slumpen styr allt. Jag är säker på att om Juanito hade friat till min syster när något roligt eller i alla fall upplyftande hade hänt, då hade hon sagt ja.
Jag kom ihåg Juanito. Han hade wetlookgel i håret och på sommaren hade han linnekostym. Inte för att jag är bög, men jag tyckte att han såg ganska okej ut. Linneskjortan var hög i halsen, så som de är på maffiamänniskor och på han som skriver låtar för Elton John.
Ja, sa hon. Juanito borde ha friat en dag då min syster var på bra humör. Istället friade han en dag efter jobbet, när hon kom hem och var trött och sur och hade huvudvärk. Och tror du att han hade fixat något gott? Tänt ljus, eller ens diskat? Nej, han bara stod där i röran med ett leende på läpparna. Sträckte fram den fyrkantiga asken och trodde att hon skulle säga ja.
Vi skrattade. Jag tänkte mig Juanito som fick nobben i den höghalsade linneskjortan och med asken utsträckt mot hennes syster.
Men det var väl egentligen inte slumpen som gjorde att hon sa nej? sa jag. Det var snarare den dåliga tajmingen.
Jo, det kanske man kan säga. Juanitos oskicklighet.
Vi beställde in mer vin. Det var varmt ute och folk gick fram och tillbaka. Det var en hel del turister i omlopp. Man kunde höra dunstar av olika språk. Vissa bara satt och stirrade. En moped körde förbi. Jag tänkte på när jag skulle fria till henne.
Hur skulle du vilja att man friade till dig? frågade jag.
Till mig? Hon log. Jag vet inte. Men något kul måste det vara. Något spännande som sätter blodet i kokning.
Blodet i kokning?
Ja. Jag gifter mig inte om inte blodet kokar.
Du är så intensiv, sa jag.
Ja, de säger det, sa hon och såg glad ut.
Hon gick på toaletten och jag tänkte att det kanske var rätt tillfälle att fria nu, eftersom hon dragit upp det där med Juanito och stämningen var så påtagligt upprymd. Kanske skulle jag kunna fråga om blodet kokade i henne. Och om hon sa ja skulle det kunna tolkas som ett indirekt ja. Jag tänkte fram och tillbaka. Jag hade inga ringar. Det skulle inte bli något riktigt frieri.
kom hon tillbaka och sa att hon hade fått mens. Att hon måste gå hem för hon hade inget med sig.
Jag betalade och tänkte att frågan om tillfälle hade löst sig själv.

På natten och hela nästa dag tänkte jag. Sa hon det där om Juanito för att hon tyckte att det var dags för mig att fria?
Klart att hon sa det för att hon ville, sa Pedro. Fria nu för helvete. Få tummen ur.
Och kokningen då? Blodet måste koka sa hon. Jag vet inte hur man får blodet att koka på henne.
Vet du inte hur man får blodet att koka på din egen flickvän?
Äh. Jo visst vet jag. Men ändå. Du fattar.
Testa med en tjurfäktning. Och så friar du just som matadoren dödar tjuren.
Jag tänkte en stund.
Du har rätt. Då blir det oförglömligt.
Ja, det blir det.
Lite symboliskt också. Det blir som att säga: Ta emot den här ringen och säg adjö till livet.
Pedro skrattade åt min analys.
Du är för djup, sa han sen. Jag hänger inte med.
En tjur som dör. En ask som sträcks fram. Det kändes malplacé på något sätt. Å andra sidan var det sant som Pedro sa att jag alltid analyserade för mycket. Pedro analyserade inte. Hon analyserade inte heller. Jag hade faktiskt aldrig hört henne analysera något. Det var väl också något jag gillade hos henne.
Jag bokade biljett till San Isidiro. Femtonde april, på Ventas.

Hon var glad som ett barn. Hon hade samma röda blus med vita prickar som hon hade haft den dagen när Musse Pigg kom fram i parken. Vi köpte spunnet socker och hon åt och blev kladdig om munnen. Almodóvar skulle också komma, var det någon i kön som sa. En vit limousin stod parkerad i korsningen mot Goya. Kanske var det hans.
Almodóvars limousin står därborta, sa jag.
Han kör inte limousin, sa hon. Han åker taxi som alla andra. Kolla, där är Musse-killarna igen!
De stod tre på rad vid en av ingångarna.
Jag drog henne mot en av de andra ingångarna, och så var vi inne. Vi gick i gångarna. Människor strömmade till och det fanns något upprymt över dem, som före ett dödsfall eller en orgasm. Sanden på arenan var jämn. Ljudet sänktes och höjdes, dofterna stod ur hopen. Svett, tobak, förväntan. Solen hade passerat zenit. Någon drack rött vin ur en skinnplunta. Jag tänkte: undrar hur många som har stånd nu. Jag viskade till henne:
Undrar hur många som har stånd nu.
Vi satte oss på andra raden. Hon stötte till mig med sockervadden och jag blev kladdig på axeln. Jag tror hon stötte till andra också, för folk runt oss blängde surt. Jag kände på asken i fickan. I den andra fickan låg de färdigrullade jointarna. Jag visste inte om vi skulle röka före, efter eller under hela tiden. Risken var att hon skulle må illa. Hon hade aldrig varit på någon tjurfäktning och vi satt ju ganska nära. Jag beslöt mig för att spara dem. Då kunde vi röka dem i Retiroparken när hon sagt ja.
Den första tjuren kom in. Han var stor och handfast och svart, vägde 480 kilo och kom från Valladolid. Hon sa att han nog hade ätit ekollon och gräs i hela sitt liv, och säkert hade han befruktat ett oändligt antal kor. Han var med andra ord en lycklig tjur.
Vid första verónican applåderade publiken. Så nära hornet hade varit. Röster viskade runt oss – det skulle bli något speciellt, det här, med en tjurfäktare med sådant mod och så tjuren, såklart, tjuren. Vid nästa verónica viskade hon att nu hade verkligen hornet nuddat västen. Hennes ögon var uppspärrade och jag undrade om blodet kokade nu.
Ett lätt sorl gick genom tystnaden. Rörelserna i sanden var tunga, dova och mjuka. Asken låg i min ficka. Runda hörn hade jag på min, eftersom Juanito hade haft spetsiga hörn på sin.
Hon höll sin hand över min. Jag kände mig inte upprymd, och jag tyckte inte att hon såg upprymd ut längre. Hade ögonblicket gått mig ur handen? Hon satt där, putade barnsligt med de sockervaddskladdiga läpparna.
Jointarna, tänkte jag. Jag tände en och vi turades om. Den la sig mjukt runt mitt huvud. Och matadoren ställde sig i mitten. Hans väst var mörkgrön och broderierna i guld. Jag kunde se tyget höja och sänka sig över hans andhämtning och jag tänkte stå kvar så, låt mig sitta här och andas med bomullsmusslan runt mig och hennes hand över min.
Återigen tystnaden. Den svarta kroppen, stegen och sanden som slungades upp och svärdet som höjdes. Höjdes, sänktes och drogs ut.

Det var alltså nu jag skulle ha friat, men tillfället gled ur min hand och var borta på ett ögonblick. Sorlet steg runt oss. Jag tappade koncentrationen, gled runt i hjärnan. Jag tittade upp mot publiken, kunde inte låta bli att undra var Almodóvar satt. Hästarna drog ut kroppen och krattorna kom fram. Tjur nummer två var på väg in.
Jag spyr, sa hon då.
Du har väl ätit för mycket sockervadd, sa jag.
Jag måste ut.
Vi gick ut genom gångarna igen. Jag förebrådde mig min oskicklighet. Sockervadd, marijuana, sol och blod. Perfekt för ett frieri, eller för en spya.
Vi går till parken, sa hon. Där finns i alla fall skugga.

Vi låg under ett träd i Retiro. Det var en kastannj, och när jag kisade kunde jag se bladen röra sig mot ljuset. Det var vackert i motljus. Allt var vackert i motljus. Världen skulle ses i motljus. Lite längre bort sparkade några pojkar fotboll. Det var inte för varmt i skuggan. Det var alldeles lagom. Jag fingrade på asken i fickan.
plötsligt var han där. Den stora mjuka kroppen och de prickiga clownbyxorna. Masken av dålig plast, och den svarta näsan som inte alls var rund utan spetsig, som om den var hemmagjord.
Musse Pigg! ropade hon. Musse Pigg! Du anar inte vad jag varit med om.
Han satte sig bredvid oss i gräset, och hon berättade om tjurfäktningen.
Ja, spanjorerna är grymma, sa Musse.
Peruaner är underutvecklade, sa jag. Måste komma hit och jobba som Musse Pigg.
Hon blängde på mig. Hon klappade på Musse.
Han är bara lite svartsjuk, sa hon. Det är inget att bry sig om. Jag gillar i alla fall både Musse Pigg och peruaner.
Var kommer du ifrån? sa Musse.
Katalonien.
Är inte det Spanien?
Nej. Jag lärde mig inte spanska förrän jag var femton. Hemma fick man bara tala katalanska.
Det var som fan, sa Musse.
Ja det var det, sa hon.
Hur är det i Peru då? frågade hon.
Jag visste vad han skulle svara. Att det var vackert och roligt men omöjligt att leva där. Det är vad de säger. Det var också precis vad han sa. Hon lyssnade storögt, som om hon aldrig hört Sydamerikas största klichérepertoar förut. Musse pratade på. Hur lång tid kunde det ta att säga så lite?
Jag tände en ny joint, la mig ner igen och tittade upp i trädkronan.
Varför älskar jag henne så? tänkte jag. Det finns ju andra som hade varit både bättre och lämpligare. Som hade våtservetter i väskan, som inte gick runt med kladdig mun och blev glada och tända när de såg Musse i parken. Till exempel. Det fanns nog en myriad av kvinnor därute som var bättre än hon. Som man kunde föra samtal med. Som inte bara plötsligt gled bort i sin egen värld, och förlorade blicken och inte hörde vad man sa. Och ur en praktisk synpunkt så fanns det nog ett oändligt antal kvinnor som ville ha barn och som hade jobb. Fast jobb, med lön och rutiner. Hon däremot, jobbade på sin pappas bar. Diskade kaffekoppar. Det var vad hon ville göra, sa hon om man frågade henne. Social stimulans, så mycket kaffedrickande man ville och rejält med dricks om man lät folk klappa en i rumpan. Ja, bara det. Man hade kunnat ha en flickvän som inte sa såna saker öppet. Man hade kunnat ha en flickvän som inte låg och hånglade med en Disneyfigur i parken.
Men det var som det var, som det alltid varit. Första gången jag såg henne på baren, skrattet som gång på gång kom genom kaffekoppsklirret. Den andalusiska klänningen och den grötiga katalanska accenten. Hon hade satt sig framför mig med en kaffekopp, sagt att inte skulle jag sitta där alldeles ensam. Sen hade vi sovit i rummet som hon hyrde ovanpå baren och det var varmt och våra kroppar klibbade ihop. Jag tror att det var där vi klibbade ihop på riktigt, hon och jag.
I ett litet rum i bögkvarteret Chueca, en varm natt i juni medan kackerlackorna sprang utmed listerna.

Musse Pigg! Vad gör du?
Musse Piggs hand låg på hennes bröst. Jag tänkte: Nu dödar jag honom. Nu dödar jag fan ta mig den patetiske peruanen.
Okej, sa han och plasthuvudet vändes mot mig. Det var dumt. Men hon tog min hand. Jag gjorde inget.
Hon skakade på huvudet. Sen skrattade hon. Glipan, mellan tänderna.
Jag tycker att det räcker med Musse nu, sa jag.
Bara lite, sa hon. Det gör väl inget? Vi behöver väl inte vara så tråkiga? Inte så instängda? Det är så fint här i parken. Jag känner mig så glad. Upprymd. Det är som om blodet kokar.
Jag går och köper tidningen, sa jag.
Jag gick till tidningsstället på Independencia. Jag bläddrade i Quo och Semana. Jag tittade in mellan grenarna då och då. Jag tänkte vad fan håller jag på med. Lämna henne med peruanen. Men vad gör man. Inget normalt har någonsin funkat med henne. Allt var ett experiment. Det var så hon brukade säga:
Allt är ett experiment. Man måste alltid vara nyfödd.
Efter en stund gick jag tillbaka. Hon satt ensam under kastanjen. Musse var borta.
Och Musse Pigg? sa jag. Är han redan borta?
Jag tyckte inte om honom när han tog av sig masken. Han skulle inte ha tagit av sig masken. Det var dumt av honom.
Och blodet då? Kokar det fortfarande?
Kanske. Lite i alla fall.
Jag kysste henne. Lät tungspetsen kila in sig mellan hennes framtänder.
Tänkte att det kanske var rätt tillfälle att ta fram asken.

Lina Wolff

© Lina Wolff

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s