Berlin Metropolis 1918-1933
Red. Olaf Peters
Prestel
År 1928 utlyste det tyska kosmetikmärket Elida en tävling om det vackraste kvinnoporträttet, med tokhög förstaprissumma: 10.000 Mark. Många framstående konstnärer skickade in, och segrade gjorde Willy Jaeckels målning av hustrun i cool pose och coola färger i murrig hemmiljö.
Det konstnärliga var en del av kosmetikfirmans marknadsstrategi; men själva projektet hade djupare rötter än så. ”Den nya kvinnan” var ett av den tidens favoritämnen, med rötter både i samhällsförändringar och i den feminism som inspirerades av Nietzsche från 1890-talet och framåt, till exempel Lou Andréas-Salomé och svenska Ellen Key. (Den som vill få en inblick i den strömningen rekommenderas varmt att läsa en nyutkommen doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Cecilia Annells Begärets politiska potential, som analyserar strategierna i två svenska och två tyska romaner runt förra sekelskiftet.)
George Grosz (1893-1959) Diablo Player, 1920 Pen and ink and watercolor on paper Private Collection © 2015 Estate of George Grosz/Licensed by VAGA, New York
Elidatävlingen spelar en viktig roll i Dorothy Prices högintressanta essä ”The New Woman in 1920s Berlin”, som är ett av huvudnumren i katalogen Berlin Metropolis 1918-1933, utgiven av Olaf Peters till en utställning med samma rubrik vid Neue Galerie i New York.
För mig sätter den fingret på vad som är så lockande med nittonhundratjugotalets Berlin. Utlevelsen, queerheten, Willkommen Bienvenue Welcome – javisst. Men också den kollektiva vissheten om att den nya människan håller på att ta form, både som person och tack vare de nya scener som byggs runtom henne.
Olaf Peters som curator ger otaliga exempel på god konst, vissa verk så underbara att man vill ha dem på väggen, till exempel Karl Hofers målning av den halvnakna tjejen med en grammofonskiva i handen. Men det allra viktigaste med katalogen är att han tillhandahåller en så utmärkt ram kring de miljöer och scenografier där detta utspelades.
Det handlar om arkitektur, om filmkulisser och scenografi. Det handlar också om fotografers och konstnärers idoga arbete för att leva upp till de nya miljöernas revolutionerande rymder, till exempel László Moholy Nagys fotografier tagna uppifrån Radiotornet, och i förlängningen hela hans typografiska formspråk, till exempel gestaltat i omslagen till tidskriften die neue linie.
Umbo (Otto Umbehr) (1902-1980) The Racing Reporter (Egon Erwin Kisch), 1926 Photomontage; vintage gelatin silver print. Bauhaus-Archiv, Berlin. © 2015 Gallery Kicken Berlin / Phyllis Umbehr / Artists Rights Society (ARS), New York / VG Bild-Kunst, Bonn
Herbert Bayer (1980-1985) Lonely Metropolitan, 1932 (signed reproduction 1970-80)Photograph of collage; silver gelatin print. Bauhaus-Archiv Berlin © 2015 Artists Rights Society (ARS), New York / VG Bild-Kunst, Bonn
Det behövdes nya rum, nya rymder till en ny människa, som är på en och samma gång arbetare och lyxvarelse. Det handlar om en cool vertikalitet både i kroppshållning och byggnadskonst, som strävar efter att avskaffa klassamhället.
Särskilt knäckt och lycklig blir jag av den för mig helt okände Oskar Nerlinger, vars kombination av abstrakt konstruktivism med klara rötter i Sovjetunionen och diagrammatisk klassskildring är helt exemplarisk. Och en liknande upplevelse ger mig många av de andra bidragen: konstverk, scenskisser, arkitekturprojekt; här var nånting på gång som hade kunnat få en fortsättning och förändra världen. Weimarrepubliken var nämligen inte ett loserprojekt. Där finns mycket som vi kan lära oss av idag. Och där finns mycket vi spontant känner igen oss i. En hipstermentalitet med mening och riktning.
Poster for the film Berlin: Die Sinfonie der Grosstadt (Berlin: Symphony of the Metropolis) directed by Walther Ruttmann, 1927 Colored lithograph Printer: Lindemann/Lüdecke, Berlin
Visst inryms i boken också den politiska konsten, och många berättelser om konflikter där kommunisterna krävde rättning i leden. John Heartfield, George Grosz och andra som redan geniförklarats. Samt en stark upprättelse av collagekonstnären Hanna Höch, vars verk går från dadaistiskt uppror till sorgtyngd outgrundlighet.
Men det som lockar mig mest, och får mig att vilja flytta dit, det är stämningen i tjugotalets Berlin av att människorna för en gångs skull har makten att forma sitt eget öde, och att individualismen därför är en kollektiv rörelse. Freud beskrev de närmast föregående generationerna av européer som människor som lider (eller dör) av att ha stöpts i fel form; här finns istället en rörelse av människor som själva har tagit kontrollen – fastän de kanske också jobbar nio till fem på ett kontor eller en fabrik. Inte minst är Jürgen Müllers tolkning och kontextualisering av Fritz Langs film Metropolis ett underverk av kritiskt tänkande; han beaktar alla samhällsmotsättningar och deras elektrifierade konstnärliga gestaltning.
John Swedenmark
John Swedenmark är skriftställare och översättare. Om du är nyfiken på hans kritik, bör du inte missa Kritikmaskinen (Ruin).
BearBooks 