Recension: ”Marble” av Amalie Smith

 

13710556_10153789079478100_907799535271593786_o

Amalie Smith
Marble
Övers. Kalle Hedström Gustafsson
ellerströms

En ung dansk kvinna, Marble, reser till Aten för att studera arkaiska och klassiska skulpturer. Hon fotograferar dem i det infraröda spektrat, så att färgrester på skulpturerna blir synliga. Skulpturerna var nämligen målade ursprungligen, inte vita som vi trott sedan renässansen. Och inte nog med det. Skriver Marble i ett brev:

”Jag har läst om en arkaisk (förklassisk) skulptur i Aten som man tror har doftat! Phrasikleia heter hon. Hon håller en lotusblomma av sten i ena handen och på blomman har man möjligen droppat eteriska oljor.”

Hemma i Köpenhamn väntar Marbles man, ibland talar de i telefon om hennes projekt. Hon anlitar också en 3D-animatör.

110 år tidigare reste en annan danska, skulptrisen Anne Marie Carl-Nielsen (1863-1945), till Aten för att arbeta med och låta sig inspireras av den antika skulpturen. Under några år i början av 1900-talet tillverkade, och målade, hon ett antal kopior. Hemma i Köpenhamn väntar hennes man, kompositören Carl Nielsen. De brevväxlar men Carl är inte lika tålmodig som Daniel.

Marble är en roman som talar med flera röster och på olika sätt, exempelvis i den löpande berättelsen, i brevform, dialoger och något som kanske kan kallas essäistiska fragment. Att Amalie Smith är poet, det här är hennes första roman, märks tydligt. Det vilar något drömskt över hela berättelsen, samtidigt som det poetiska språket också är distinkt och koncentrerat.

Marble handlar om förvandlingar, om att skapa och återskapa, samtidigt som det är en slags utvecklingsroman och ett försök att ge Anne Marie Carl-Nielsen ett större erkännande än hon hittills fått. Den handlar om estetik och konst. Följande citat ur ett brev som Marble skickar till en vän är centralt:

”Kära Laila, konsthistorikern Alois Riegl skriver att om konst strävade efter att imitera verkligheten skulle allt vara enkelt: konstnären skulle göra gipsavgjutningar av sina motiv och sedan måla avgjutningarna. […] Är inte det en vacker tanke? […] Istället för fotografi kunde man uppföra tableaux vivants. Och istället för film totalteater. Den imiterande konsten skulle sluta där den började: vid det förgängliga.”

Det här citatet kanske låter lite torrt och programatiskt, men det är inte representativt för romanen. Den är tunn och texten är snarast, med undantag för vissa snåriga partier, exempelvis slutet, ganska lättläst. Marble är också en vacker bok om kärlek och besatthet, bland det finaste jag läst på länge. Den är också otippat spännande för att vara en bok om statyer, marmor och koraller.

Läs dikt av Amalie Smith

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s