Novell 142: ”Överums gamla kyrka” av Jerker Virdborg

9789100138738

Jerker Virdborg debuterade med en urstark novellsamling, Landhöjning, två centimeter per natt (Albert Bonniers, 2001), och har sedan dess etablerat sig som en av landets skickligaste prosaister. Hans senaste bok, Skyddsrummet Luxgatan (Albert Bonniers, 2015), är också en novellsamling eller en samling länkade berättelser.

Boken består av femton korta noveller som länkas samman av en ramberättelse om tillvaron i ett skyddsrum i Stockholm under ett bombanfall. Kriget har kommit till Sverige, kanske är det i samtiden eller i framtiden? Det är som om Virdborg har smugit in delar av och stämningar från konflikter vi känner från omvärlden – Palestina, Jugoslavien, Ukraina – i en svensk geografi och kontext.

Staten har upphört att fungera. Stora delar av Stockholm spärras av. Myndigheter och milis konfiskerar privat egendom. Det löper en front genom Småland. Människor är på flykt. Allt är skevt och skrämmande, men man känner också igen sig.

Ett varmt tack till Jerker Virdborg för att vi fick publicera den här novellen ur Skyddsrummet Luxgatan:

Överums gamla kyrka

Tidpunkten var satt till klockan elva på förmiddagen. Då skulle det nämligen ha slutat att blåsa. Så gick i alla fall ryktet.
Och rykten gick fort nu. Ryktena om vad de hade gjort på andra platser.
Jag var där redan tjugo i. Och ryktet hade rätt. Vinden hade lagt sig.
Jag höll mig på avstånd, jag stod på andra sidan landsvägen, nära den gamla stenbron, och såg på när gruppen med beväpnade soldater placerade ut sig i en oval runt hela kyrkan.
Det var säkert rätt beslut från deras befäl. Jag såg hur fler och fler från samhället kom gående på småvägarna runt förskolan och brukslängorna och Ica-affären för att titta.
Men ingen vågade förstås gå riktigt nära. Faktiskt var jag en av dem som stod allra närmast. Och soldaterna brydde sig inte om mig, jag var ju för ung. Men om någon av de vuxna männen hade vågat sig närmare hade det naturligtvis kunnat hända något.
Jag tittade noga på kyrkans gräddvita fasader, de spröjsade fönstren och det lilla spetsiga tornet av svart plåt. Vi hade aldrig varit mycket för det religiösa i vår familj. Men jag mindes flera skolavslutningar på mellanstadiet därinne i kyrkan, hur jag och min kompis Mattias satt och sjöng texten till ”I denna ljuva sommartid” baklänges, hur Marléns klänning var vit och liksom prasslig och hur frökens parfym luktade så starkt från bänken bakom. Jag mindes också ett studiebesök därinne med skolan, när vi pratade om julevangeliet framme vid altaret, och så mindes jag en begravning, fast då var jag bara åtta år kanske, det var min klasskamrats storebror. Han hade drunknat. Orgelns bas, och prästens konstiga långa kläder – jag mindes det fortfarande mycket väl.
Hur gammal kunde kyrkan vara? Byggd i mitten av artonhundratalet?
Nu anlände ännu en täckt lastbil från parkeringen utanför kyrkogårdsmuren och ett tiotal soldater hoppade ner från flaket. Fem av dem gick genast fram till den lilla dörren vid sakristian och låste upp den, och snart kom de ut igen, bärande på ljusstakar, och två epitafier, och en stor silverkalk och den övre delen av dopfunten. Och sedan, efter en stund, kom en av dem ut med den där båten som hänger från taket därinne. Votivskepp heter det, har min pappa lärt mig. Sedan bar de ut ännu flera grejor, den gamla trämadonnan utan högerarm, en oljemålning som föreställde en folkmassa klädd i vitt, det stora krucifixet som brukade hänga framme i koret och de två väggbonaderna med apostlarna, eller vilka de nu var.
Som sagt, vi har aldrig varit vidare religiösa eller mycket för Gud i vår familj.
Alla de där gamla prylarna stod i alla fall uppställda nu, där på kyrkbacken, och snart började soldaterna lyfta upp alltsammans på lastbilsflaken.
”Du!”
Det var någon som ropade. Jag försökte se vem det var och så upptäckte jag en soldat som var på väg mellan alla gravstenarna på kyrkogården, och gräset var så grönt att det såg nästan overkligt ut. Soldaten hoppade ledigt över muren och korsade landsvägen.
Jag förstod först nu att han var på väg fram till mig, jag gjorde mig förstås beredd att springa.
”Vänta!” ropade han, och det var något i tonfallet som fick mig att stanna kvar, fast det var idiotiskt, och dessutom farligt.
”Innan det som vanligt börjar spridas en massa jävla rykten”, sa han, ”så vill jag att du berättar för alla du känner här, att vi tänker ta med oss alla de här fina sakerna till vår egen kyrka som vi byggt, borta i Källerås. Du vet var det är, va? Nära idrottsplatsen där. Var och en av er kan alltså komma dit och se alla sakerna. Vi snor ingenting! Vi bara flyttar det. Kan du säga det till alla de här som står och stirrar på oss där borta? Fattar du vad jag säger?”
Varför i hela världen skulle jag hjälpa till med det? tänkte jag, man jag sa ingenting.
Soldaten tittade dröjande på mig, och så kastade han något. Det for i en båge i luften, och landade i gräset nära mina gummiskor.
Först när han hade återvänt bort mot kyrkan såg jag vad det var: ett litet paket med minttuggummin.
Samtidigt gick nu fyra soldater med stora genomskinliga plastdunkar i händerna varsitt varv runt kyrkan och hällde ut bensin på grunden. Jag tänkte att det där aldrig kommer att ta fyr, för hela kyrkan var ju uppförd i stenputs och tegel, men sedan såg jag genom fönstren att flera soldater även befann sig inne i kyrkorummet med varsin dunk, och därinne, tänkte jag, finns det ju bänkar och träpaneler och…
Det tog inte många minuter för dem att bli klara, några vinkast drog genom luften, jag kände hur hela min kropp spändes av någon anledning, men sedan blev det stilla igen. Soldaterna samlades framför befälet, en kort men kraftig man, som tittade upp på molnen och sedan utdelade sina order med lågmäld röst.
Förberedelserna var tydligen klara. Strax därefter klev nämligen alla, utom ringen av vakter runt själva kyrkan, upp på lastbilsflaken igen och körde iväg längs landsvägen norrut, förbi bruket, och bort mot Källerås.
Men jag såg hur de stannade igen borta vid en av Petterssons åkrar, precis vid avtagsvägen som leder in till badsjöarna. De hade fått order om att vänta där och hålla uppsikt kanske.
En ensam soldat gick nu fram till det största kyrkfönstret med alla de där olikfärgade glasen och kastade något – förmodligen en sten från kyrkogårdsmuren – rakt igenom det, och kraschet ekade därinne. Därefter kastade han in ytterligare något, en brandgranat antagligen, för ögonblicket därefter syntes hur lågor slog upp därinne, och de växte sig snabbt högre och under tiden sprang han kvickt runt hela kyrkan och kastade brinnande tändstickor vid de ställen på grunden där soldaterna hade hällt bensin, och snart brann det i minst tio olika härdar runtom hela kyrkan.
Jag bara stod kvar där jag stod, utan att röra mig. Elden växte och växte, den verkade ta sig utan minsta problem, och gnistor steg från taknocken och virvlade iväg bort mot affären och tryckeriet.
I ögonvrån såg jag hur någon kom springande uppifrån skolbacken, prästen kanske, eller kantorn, jag kunde inteurskilja det på så långt håll. Men en tjock man var det, och han sprang rakt mot den brinnande kyrkan och han skrek och en av soldaterna som stod på vakt på östra sidan höjde sin automatkarbin och sköt, men rakt upp i luften, och flera andra från samhället som stod däruppe i backen hann fram till den springande mannen och hindrade honom från att ta sig ända ner, men han skrek och skrek, och soldaten sköt ännu ett varningsskott och sedan kunde jag inte se den tjocka mannen längre. De kanske förde in honom i ett av husen nära ålderdomshemmet, för säkerhets skulle.
Ljuden från elden steg, det dånade och ven på samma gång, och luften just ovanför lågorna dallrade så där som den gör när man ser en hägring precis ovanför en vägbana en het sommardag. Jag bara stod och stirrade, och minuterna måste ha gått, medan rökpelarna växte, och elden blev allt häftigare. Det gick ännu längre tid, och sedan såg jag hur första gavelväggen kollapsade, och därefter den norra kyrkväggen, och allra sist, i ett regn av knistor, föll tornet också samman, medan det smällde som pistolknallar från takplåten. Jag såg mitt i allt oljudet hur rader med blänkande orgelpipor knäcktes och rasade ner i lågorna, och värmevågen hade fått alla soldaterna att backa, och ett väldigt och underligt ljus ringlade sig över och reflekterades i alla bostadshusens fönsterrutor uppe i backen, där det nu syntes ännu mer folk som tittade på.
Kanske stod jag för nära egentligen, något skulle kanske ha kunnat rasa rakt över mig, jag kände värmevågen hela tiden, och jag vet inte hur länge jag stod där, det måste ha pågått en bra stund, det måste ha tagit över en timme, kanske två, jag vet faktiskt inte, jag såg att det brann i kronorna på två björkar nära vapenhuset, men så tittade jag igen, och då var träden borta.
När jag bestämde mig för att gå därifrån var det nästan bara sotiga murar kvar. En del av den södra väggen stod fortfarande, men det var allt, och den tjocka gråvita röken steg snett uppåt, och då och då smällde det till från högarna med aska och bränd bråte där innanför grundmurarna, medan alla gravstenarna i det där underligt gröna gräset stack upp som små grå torra klor – ja, det såg faktiskt ut så.
Och jag skulle ju gå därifrån nu, det fanns inte längre något mer att se, kyrkan var borta, och alla vaktsoldaterna hade visst åkt därifrån, utan att jag ens hade märkt det. När jag klev genom det höga gräset vid stenbron såg jag tuggummipaketet ligga och lysa helt vitt, och jag plockade inte upp det förstås, för ifall någon skulle se mig med det, eller se mig tugga, skulle det bli problem direkt. Så jag bara sparkade ner det i åns strömfåra, där nästan inget vatten rann, och jag gick iväg längs landsvägen, och jag såg att inga av deras lastbilar längre stod kvar borta vid Petterssons, så jag fortsatte helt enkelt att gå.
För, nej, jag ville inte möta några av de andra i samhället, alla de gamla vanliga ansiktena, höra allt det där som alla nu skulle säga om vad som hade hänt, här också, nu hade det hänt oss i Överum också. Jag ville inte hem till mamma och pappa heller, för de skulle säga exakt samma sak, så jag bara gick där längs vägen, förbi tryckeriet och fotbollsplanen, och vidare längs Petterssons åkrar. Jag vet inte varför eller vart jag skulle, jag följde landsvägen, och inga bilar eller lastbilar körde förbi åt ena hållet och inga åt det andra hållet heller, och jag gick precis i skarven mellan asfalten och gruset, och jag tänkte på gräset och jorden och havrepiporna och skalbaggarna, jag blundade och bara gick och gick och tänkte på ingenting alls.

Jerker Virdborg

© Jerker Virdborg

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s