Poster Collection 25
Josef Müller-Brockmann
Red. Bettina Richter
Essä: Catherine de Smet
Insert: Lars Müller
Lars Müller Publishers
Inom grafisk design är Schweiz en stormakt, inte minst vad gäller posters. Museum für Gestaltung Zürich har en samling med posters som har världsrykte och tillsammans med Lars Müller Publishers ger man ut en fantastisk serie med oerhört välgjorda böcker/häften: Poster Collection.
Vissa böcker är tematiska, som Japan Nippon, andra ägnade åt posters av en enskild grafisk designer, som Michael Engelmann. Den 25:e boken i serien är Josef Müller-Brockmann. Från 50-talet och framåt var Müller-Brockmann oerhört inflytelserik inom grafisk design, både i hemlandet och internationellt. Både hans praktiska och teoretiska arbeten – Müller-Brockmann skrev rader av böcker, föreläste och undervisade – gör honom till en av de främsta företrädarna för efterkrigstidens Swiss Style.
Många av Müller-Brockmanns posters från 50-, 60- och 70-talet känns förbluffande tidlösa, inte minst hans konsertposters för Tonhalle Gesellschaft i Zürich. Skriver förläggare Lars Müller i sin korta översiktliga text, om posterns ställning under efterkrigstiden:
”After World War II, graphic designers proved adept at using the medium’s omnipresence and widespread acceptance to not only draw attention to the content advertised, but also – as a higher mission so to speak – to send a formal message with respect to a new aesthetic and a new kind of communication: relentlessly modern, objective, and constructive.”
Och ännu mer specifikt om Müller-Brockmanns posters för Tonhalle Gesellschaft, hur de utvecklades och efterhand blev som en naturlig del av Zürichs gatubild:
”Although they initially sparked criticism, as time went by and their number and the diversity of motifs multiplied, the posters proved appealing to both the concert audience and the lay public. Müller-Brockmann rightly also claimed this aestethic added value – beyond the advertising function alone – for his later, purely typographic, concert posters. These had a constructive rhythm that often recall scores for New Music, displaying a dynamism and coloration thoroughly in step with the spirit of the times.”
Som vanligt är texterna väldigt bra, ganska korta men koncentrerade och översiktliga. För Müller-Brockmann var 1950 en vattendelare. Det var då han började ifrågasätta sina arbeten, som han tyckte var för subjektiva. Han började söka ett mer objektivt och universellt visuellt uttryck. Han slutar använda illustrationer.
I Josef Müller-Brockmann kan man följa utvecklingen mot ett allt mer radikalt visuellt uttryck, vars logiska slutpunkt är den rent typografiska postern.
Ola Wihlke
BearBooks 