Recension: ”The Hatred of Poetry” av Ben Lerner

grqfayfhfbg1tneqvmmo

Ben Lerner
The Hatred of Poetry
Fitzcarraldo Editions

Poesin dödförklaras med jämna mellanrum. Idag är den så marginaliserad att den för många framstår som en anakronism eller rentav en pinsamhet. ”Poet” är knappt giltigt som titel längre.

Men i essän The Hatred of Poetry påminner poeten, författaren och essäisten Ben Lerner om att poesin, som ingen annan konstform, alltid avfärdats, förlöjligats och till och med väckt hatkänslor. När Platon klurade på sin idealstat, kom han fram till att den skulle vara helt fri från poeter. De skulle kunna utöva ett mycket skadligt inflytande, inte minst på ungdomar. Eller så angrips poesin för att den är helt harmlös, en onödig- och onyttighet.

Många poeter, skriver Lerner och inkluderar sig själv, har ett komplicerat förhållande till poesin. Han citerar dikten ”Poetry” av Marianne Moore, ett utmärkt exempel på ambivalensen:

I, too, dislike it.
Reading it, however, with a perfect
contempt for it, one discovers in
it, after all, a place for the genuine.

”Many more people agree they hate poetry,” skriver Lerner, ”than can agree what poetry is. I, too, dislike it and have largely organized my life around it and do not experience that as a contradiction because poetry and the hatred of poetry are inextricable in ways it is my purpose to explore.”

Och Lerner utforskar. Han söker sig fram i litteraturhistorien – bland annat gör han en mycket munter läsning av det som anses vara världens sämsta dikt – och argumenterar för att det här ambivalenta eller dialektiska förhållandet till poesin är inneboende i konstformen. Poesin gör samtidigt anspråk på att vara sprungen ur det djupt personliga och att vara något allmängiltigt. Det är en ekvation som inte går ihop. Alla dikter är därmed dömda att ”misslyckas” och detta kallar Lerner för ”poesins bittra logik”.

Men även om alla dikter är dömda att misslyckas så kan de – de som är riktigt dåliga och de som är riktigt bra – få oss att överskrida det aktuella och komma i kontakt med det virtuella. I alla fall nästan. Poesins höga anspråk har alltså en uppsida.

Skriver Lerner i anslutning till sin analys av världens sämsta dikt: ”The more abysmal the experience of the actual, the greater the implied heights of the virtual.”

The Hatred of Poetry är det mest underhållande jag läst om poesi på flera år. Ja, det är det mest underhållande jag läst om litteratur på mycket länge. Essän är smart, originell och otippat rolig, exempelvis när Lerner skriver, aningen vanvördigt, om den amerikanska lyrikens pösigaste gigant: Walt Whitman.

Läs dikt av Ben Lerner.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s