Två antologier med prosadikter av Russell Edson

20160808_120111

Russell Edson
THE TUNNEL: selected poems
Oberlin College Press, 1994

Russell Edson
En afton på grisarnas teater
Urval och tolkning Stewe Claeson
Karneval förlag, 2007

”[A]nybody could write like Edson if they wanted to. I find myself doing it all the time.”
– Russell Edson

Den amerikanska författaren Russell Edson (1935–2014) var överlägset mest känd för sina mycket märkliga och egensinniga prosadikter. De handlar ofta om djur, mödrar, fäder, förväxlingar, förvandlingar och föremål som har mänskliga egenskaper. Det skildras som om det vore den naturligaste saken i världen. Texterna slutar ofta abrupt eller våldsamt.

Så här beskriver Charles Simic en av dikterna, ”Counting Sheep”, i en minnesartikel i New York Review of Books:

”For many readers, calling something like this poetry is not just preposterous, but an insult against every poem they have ever loved. Edson said that he wanted to write without debt or obligation to any literary form or idea, a poetry free from the definition of poetry and a prose free of the necessities of fiction, free even of their author and his own expectations. What made him fond of prose poems, he said, is their clumsiness, their lack of ambition, and their sense of the funny. If the finished product turned out to be a work of literature, this was quite incidental to his intentions.”

Edson räknas som en av den amerikanska 1900-talspoesins verkligt stora och originella diktare. Han är, tror jag, en författare som särskilt uppskattas av andra författare. Lydia Davis är kanske den författare som tydligast låtit sig inspirerar av Edson. Enligt en artikel i New Yorker var det fösta mötet med Edsons texter 1973 rentav förlösande:

”At the end of August, Davis happened to read a strange little book of very short stories by the poet Russell Edson. Here was a contemporary, an American, whose stories, unlike those of her literary heroes, sometimes failed. Within days, she had started writing strange little stories of her own.”

Det som här kallas ”very short stories” var nog i själva verket Edsons prosadikter. De är som små berättelser eller fabler, men som inte följer den logik vi vanligtvis förväntar oss av dem.

På svenska finns det, så vitt jag vet, bara en antologi med Edsons dikter: En afton på grisarnas teater. Och enligt vad jag har läst, så är den bästa amerikanska antologin THE TUNNEL: selected poems. Det här är inledningarna på tre dikter ur respektive antologi:

”En man hade i sju år varit gift med en damsko.”

”En vetenskapsman har ett provrör fullt av får. Han grunnar på om han skulle ta och förminska en betesäng åt dem.”

”Ett piano hade släppt en stor hög med exkrementer. Dess skötare hoppades att frun i huset ingenting skulle märka.”

”A father with a huge eraser erases his daughter. When he finishes
there’s only a red smudge on the wall.”

”He opens his car door and steps into a great throne room with chande-
liers and red carpeting.”

”A woman had given birth to an old man.”

Efter de inledande raderna följer i regel ett förlopp snarare än en handling, dikterna är rätt korta, som är utpräglat absurt och drastiskt. Dikterna blir inte nödvändigtvis mer begripliga när man kommer till dess slut. Inledningen eller mitten kan vara mest begriplig.

I en dikt kommer en toalettstol in i ett vardagsrum och försöker få lite uppmärksamhet – längtan efter uppmärksamhet och kärlek är vanliga teman – men den blir ignorerad, så toalettstolen återvänder till badrummet och spolar besviket.

Andra dikter är lite mer sago- eller formelartade. Så här börjar ”The Way Things Are”:

There was a man who had too many mustaches. It begun with the one
on his upper lip, which he called his normal one.
He would say, this is my normal mustache.
But then he would take out another mustache and put it over his real
mustache, saying, this is my abnormal one.
Then he would take out another mustache and put it over the other
two and say, this one’s normal.”

Jag tycker att vissa av Edsons dikter har surrealistiska drag, men själv ville han inte kallas surrealist. Automatisk skrift tyckte han var strunt. Så här uttryckte han sig i en omtalad intervju som Peter Johnson gjorde med honom 1999:

”A piece of writing must not only have the logic of language, but the logic of composition. Automatic writing doesn’t begin anyplace, and doesn’t end anyplace. It’s like a digestive system without a defined mouth or an asshole…. [My work] is not automatic writing. It’s looking for the shape of thought more than the particulars of the little narrative…. My pieces, when they work, though full of odd happenings, win the argument against disorder through the logic of language and a compositional wholeness. So my ideal prose poem is a small, complete work, utterly logical within its own madness. This is different than surrealism, which usually takes the commonplace and makes it strange, and leaves it there.”

Det här citatet är hämtat från en väldigt bra text av Sarah Manguso i The Believer, ”Why the Reader of Good Prose Poems Is Never Sad”, i vilken hon gör närläsningar av Edsons prosadikter för att försöka förstå hur de fungerar i detalj.

Jag tycker att vissa dikter är rörande, att andra är vagt kusliga och att ytterligare andra närmar sig nonsens, men de flesta tycker jag är hysteriskt roliga och förbluffande fantasirika. Precis som Kafka brukade Edson själv skratta gott när han läste sina texter inför publik.

Missa inte detta: Veckans dikt 74: ”The Fall” av Russell Edson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s