Recension: ”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff

9789100156626 (1)

Lina Wolff
De polyglotta älskarna
Albert Bonniers förlag

Många romaner följer en snörrät logik och en kronologi som är lätt att följa, De polyglotta älskarna är inte en av dessa romaner. Lina Wolffs andra roman är som en spegelklädd labyrint, ett realistiskt-symboliskt äventyr som handlar om mänskliga begär, den manliga blicken, maktspel och drömmen om förståelse.

Boken består av tre delar och i den första av dem är Ellinor, en kvinna från en skånsk by, berättare. Hon berättar om sina män, om den förste ungdomsförälskelsen, Johnny, som frågade: ”Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?” Varpå Ellinor svarade: ”Jag har alltid velat att någon skulle lära mig slåss.”

Ellinor lärde sig att slåss, men nu är hon äldre och hon söker en man på en dejtingsajt. Ingen man kom in i hennes liv på allvar, berättar hon, förrän det med Calisto och manuskriptet hände. Och det började med att hon la upp en profil på dejtingsajten med denna inledning: ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte allt för öm, man.”

Hon får ett snuskigt svar av en man och reagerar först med avsky: ”Men jag satt kvar vid datorn. Och i ärlighetens namn kände jag mig nyfiken. Nyfiken på mannen, men också på manligheten. Manligheten fungerar så att ju mer man lär känna den desto mindre förstår man av den, men ändå blir man mer och mer fascinerad. Jag menar inte bara sex.”

Just den här mannen heter Calisto och de stämmer möte på Pharmarium i Stockholm. Det visar sig att Calisto är kraftigt överviktig och, som om inte det vore nog, så är han dessutom litteraturkritiker. Han gillar egentligen bara en svensk författare, Max Lamas, som har anförtrott honom det enda manuskriptet av hans kommande bok, De polyglotta älskarna.

Ellinor och Calisto tar en taxi till hans villa i Saltsjöbaden. Calisto förgriper sig vid ett tillfälle på Ellinor, som överväger att sparka ihjäl honom när han sover, men istället bränner hon upp manuskriptet som hämnd. Hon fortsätter att bo hos Calisto. När han är på jobbet hittar hon hans samling av böcker av Michel Houellebecq, som står i en prydlig rad med ett exempelar av varje titel på svenska respektive franska.

Ellinor läser Houellebecq som för att förstå Calisto och hon tittar på alla dokumentärer hon kan hitta: ”I en dokumentär säger en kvinna att det största problemet med Michel Houellebecq är att han är så ointressant. Det lät falskt. Det största problemet med Houellebecq kan inte vara att han är ointressant, för då hade allt löst sig av sig självt. Det största problemet med Houellebecq är att han är ett äckel, men ett intressant äckel.” Och så tillägger Ellinor resignerat: ”Jag ville säga det till Calisto, men det var omöjligt.”

De polyglotta älskarna är full med Houellebecq-humor. Det är en mörk roman, jag tänker mig att den nästan är skriven som en kommentar till Houellebecq, jag tycker rentav att man kan läsa den som en parodi på den cyniske fransmannens världsbild – Wolff är väldigt underskattad som humorist.

Andra litterära referenser är Stephen King, Djuna Barnes, Roberto Bolaño, Borges och Proust. Bokens andra avsnitt heter ”Max Lamas” och det är författaren Lamas som för ordet. Han är notoriskt otrogen och håller på att skriva en bok inspirerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, vilket naturligtvis är en rolig detalj, men han fantiserar också om den perfekta älskarinnan, en ung kvinna med perfekt kropp som liksom han själv är polyglott eller flerspråkig.

Precis som Ellinor och Calisto är Max en sammansatt figur. Han förstår mycket men är oförmögen att dra konsekvenserna av det. Han kan döma ut en annan man som ”ett slags manlighetens absoluta nollpunkt” utan att det hindrar honom från att bete sig lika illa som den andre mannen.

Max minns vid ett tillfälle när hans fru läste och citerade Stephen King: ”Men are not so much gifted with penises as cursed with them.” Meningen var bra, konstaterar Max, i alla fall för att komma från någon som har rykte om sig att inte kunna skriva. Varpå följande korta men avslöjande replikskifte följer:

– Jag håller med, sa jag. Bara för att man har rodret i handen betyder det inte att man kan ta ut riktningen.

– Vad menar du med det? sa min fru.

– Att det var bra sagt av King, sa jag.

I bokens tredje del, ”Lucrezia”, är det Lucrezia Latini Orsi som för ordet. Hon är dotterdotter till markisinnan som Max Lamas på uppdrag av La Stampa ska skildra som ”den sista verkliga markisinnan i Italien.” De kommer på god fot med varandra och reportaget växer till en bok, De polyglotta älskarna. Men man får veta åtskilligt om adelsfamiljen, inte bara om Lamas ödesdigra besök hos dem.

Jag blev helt uppslukad av De polyglotta älskarna, men det är en roman som bara motvilligt låter sig sammanfattas. Den är labyrintlik, skiftar karaktär – temperamentet i de olika avsnitten är olika – och även om några teman tydligt är bärande, så handlar den också på ett mer allmänt plan om makt och på ett mer specifikt plan om klass. Samtidigt som romanen bitvis är riktigt obehaglig, så är den stundtals sagolikt vacker och stundtals hysteriskt rolig.

Läs novellen ”Verónica” av Lina Wolff.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

One response to “Recension: ”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff

  1. Pingback: De polyglotta älskarna | Wolff, Lina | Bokblomma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s