Recension: ”Rum för resande” av Hans Gunnarsson

9789100156534

Hans Gunnarsson
Rum för resande
Albert Bonniers förlag

Han debuterade 1996 med novellsamlingen Bakom glas, som belönades med Katapultpriset för bästa debut det året. Sedan etablerade sig Gunnarsson som en av Sveriges främsta novellister, och mutade in ett alldeles eget Gunnarsson-land. Förra året fick han sitt stora genombrott hos den bredare publiken med All inclusive, en kollektivroman, chartersatir kanske man kan kalla det, som utspelar sig på Guadeloupe.

Och nu har hans senaste och tionde bok givits ut, Rum för resande, på dagen 20 år efter debuten. Den är bara lite drygt 180 sidor lång, men laddad med ödesmättad spänning. En rekordartad högsommarvärme har parkerat över Sverige. Ett ungt par, Tilde och Josef, som har ett litet spädbarn, tar bilen söderut för att söka upp Tildes biologiska mamma.

På den småländska landsbygden driver en kvinna ett litet pensionat tillsammans med sin vuxne men psykiskt sköra son. Kvinnan gör förberedelser eftersom hon fått en bokning. Hon oroar sig ständigt för sonen, som har varit psykotisk och vårdats på sjukhus. Kvinnan börjar, i ren desperation, fasa ut vissa av sonens läkemedel och ersätta dem med andra preparat, som vitaminer. Hon hoppas att sonen ska bli sitt gamla jag.

Berättelsen växlar mellan Josefs och kvinnans perspektiv och man listar snart ut att det är Tilde och Josef som bokat in sig på pensionatet, och att kvinnan är Tildes mor. Både omslaget och baksidestexten bekräftar det som texten förmedlar allt tydligare, att den här berättelsen inte kommer att sluta med en lycklig återförening: ”[…] i kontrasten mellan det utsagda och det outsagda – mellan den slutna bilkupén och det öppna, tysta landskapet – trappas spänningen upp mot det oundvikliga våldet.”

Rum för resande är en spänningsroman, men Gunnarsson förhåller sig lekfullt till genrelitteraturen. Kvinnans väninna, Irene, fäller den obetalbara kommentaren: ”Jag tycker att det är vampyrer och skit i nästan allting som görs numera”. Att den psykiskt sköra sonen spelar banjo ser jag både som ett illavarslande tecken och ett utslag av humor. Jag associerar även till Psycho och southern gothic, exempelvis Carson McCullers och Flannery O’Connor.

Romanen är som en liten provkarta över Gunnarssons gedigna hantverkskunnande, som man i regel inte uppmärksammar när man är uppslukad av texten. Jag tycker att han är en av våra allra främsta prosaister och stilister. Och han är ruskigt bra på tjafsiga dialoger, i vilka karaktärerna talar förbi varandra eller något ligger och skaver under ytan. Rum för resande är riktigt spännande och underhållande.

Läs novellen ”Falla” av Hans Gunnarsson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s