Recension: ”Välkommen till Amerika” av Linda Boström Knausgård

bostrom_knausgard_valkommen_till_amerika_omslag_inb_0

Linda Boström Knausgård
Välkommen till Amerika
Modernista

”Vi är en ljus familj,” upprepar modern flera gånger i Välkommen till Amerika, Linda Boström Knausgårds tredje bok, en riktigt tajt och gripande kortroman. Upprepningen av den här frasen har något desperat över sig, den är hjärtskärande eftersom modern kämpar förtvivlat för att hålla samman sin lilla familj. Hennes före detta man, som varit alkoholiserad och psykiskt sjuk, eventuellt bipolär, har dött. Nu utgjörs familjen bara av modern, hennes son och lillasystern Ellen. De bor i en stor lägenhet i Stockholm.

Bokens jag-berättare är dock Ellen som är elva år gammal. Bokens suveräna första mening: ”Det var nu länge sedan jag slutade prata.” Ellen har slutat prata, storebrodern barrikaderar sig på sitt rum bland sina instrument och modern gör sitt bästa för att sprida ljus i familjen. Det är ett ljus som Ellen stundtals upplever som både falskt och kravfyllt. Modern är en firad skådespelare och ibland undrar Ellen om modern alltid spelar en roll.

Fadern är, som sagt, död. Ellen har i själva verket bett till Gud att han skulle dö, och hon tror nu att det är hon som bär skulden. Även om hon känner en lättnad att faderns terror har upphört. Terrorn har upphört, han misshandlade modern och efter skilsmässan kunde han klättra upp för stuprännan för att ta sig in i familjens lägenhet, men familjen är i obalans.

Boken har en lite en lite vag sagoton, som vetter åt det groteska. Ellen är en brådmogen tjej och hon försöker förstå hur saker och ting hänger ihop:

”Det är som om varje situation letar efter balans. Varje möte vid kylskåpet , varje stund är det någonting som måste balanseras mot någonting annat. Att leva tillsammans var kanske just det, att flytta runt balanspunkten tills alla kunde stå ut. Det fanns många sätt. Det ena var inte värre än det andra.”

Och lite längre ned på samma sida:

”Vad var det som höll på att hända? Var det så att nu när hotet från pappa försvunnit, så föll vi i sär? Var det han som hållit ihop oss? Varför var det så att jag inte längre tillhörde min familj?”

Ellen är också ständigt orolig för att hon ska få stryk av sin bror och hon kan inte förlika sig med att hon är på väg att bli vuxen. Hon tycker att det är obehagligt att se hur broderns utseende förändras, men jag läser inte Välkommen till Amerika , i alla fall inte i första hand, psykologiskt-realistiskt utan snarare symboliskt-existentialistiskt. Jag läser den som en berättelse om hur man ska kunna förhålla sig till livet, en berättelse om hur man bör inrätta sig i världen.

Stilen präglas av korta meningar, som med stor precision mejslar fram Ellens tankar. Hon har, inte bara för att hon slutat tala, något rebelliskt över sig. Hon får mig att tänka på en annan av litteraturens unga hjältar, tolvårige Cosimo di Rondò, huvudperson i Klätterbaronen (1957) av Italo Calvino. I revolt mot sin stränge far klättrar Cosimo en dag upp i en väldigt ek, och svär att aldrig mer sätta sin fot på marken.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

2 responses to “Recension: ”Välkommen till Amerika” av Linda Boström Knausgård

  1. Pingback: Välkommen till Amerika | Boström Knausgård, Linda | Bokblomma

  2. Pingback: ”Välkommen till Amerika” av Linda Boström Knausgård – Tekoppens tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s