Intervju: Sara Arvidsson, redaktör

arvidsson_sara

Sara Arvidsson, redaktör på Albert Bonniers Förlag

 
Författaryrket brukar karakteriseras som är ensamt, medan redaktörens yrke brukar beskrivas som anonymt. Gordon Lish, född 1934, författare, lärare, tidskrifts- och förlagsredaktör, är något så ovanligt som en väldigt känd, för att inte säga ökänd redaktör.

Mest känd är Lish för sitt arbete med novellisten Raymond Carver, vars stilbildande prosa är utpräglat minimalistisk. När Carvers novellmanus blev offentliga kunde man jämföra dem med Lishs redigerade versioner. Det visade sig att Lish strukit och ändrat radikalt, på åtskilliga sidor drygt halva texten. Stephen King var en av dem som blev upprörda, han menade att det var ett grovt övertramp. Andra menade att Lish gjort Carver en tjänst.

Men Lish verkar vara, både vad gäller kändisskap och redigeringsstil, ett undantag som bekräftar regeln. De flesta redaktörer håller en ganska låg profil och arbetar tätt samman med författare för att få ut det bästa av deras manus. Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Sara Arvidsson, redaktör på Albert Bonniers förlag, för att ta reda på mer om redaktörsyrket.

Det vore spännande att få veta något om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till att du blev redaktör?

Jag var ett klassiskt bokslukarbarn och har varit fascinerad av språk ända sedan jag insåg att alla texterna på schampoflaskan betydde ”För bästa resultat, avsluta med balsam”. Mina föräldrar läste mycket för mig och jag minns hur mamma alltid insisterade på att vi skulle ”smaka på språket” innan vi valde bok. Gillade vi inte stilen la vi ner boken. Hon hade också inte helt konventionella tankar om vilka böcker som lämpade sig för barn. Var det bra spelade innehållet mindre roll. Först var jag inne på framtidsyrket latinlärare, men så småningom hamnade jag på litteraturvetenskapen på universitetet. Jag var helt inställd på att forska, men det visade sig att forskning inte så väl låter sig kombineras med ett väl utvecklat bluffkomplex: särskilt humanistisk forskning kräver en enorm tilltro till den egna hypotesen, eftersom den i många fall inte bygger på data. Och så var det så ensamt! Jag saknade att samarbeta med andra.

Av en slump blev jag erbjuden jobb på ett litet förlag och insåg med en gång att det här var precis vad jag skulle göra. Då hade jag ändå hållit på med litteraturvetenskap i flera år, och frilansat med textarbete för reklambyråer och organisationer, men ändå aldrig lagt ihop ett och ett. Hade jag vetat vad en förlagsredaktör gör hade jag nog sökt mig till yrket med en gång. På sätt och vis har det också mycket gemensamt med litteraturvetenskapen, åtminstone de delar som jag intresserade mig mest: hur litterär effekt uppstår, den fysiska, faktiska kopplingen mellan orden på pappret och den värld som skapas. Skillnaden är att man gör det innan boken kommer ut istället för i efterhand.

Nyligen hittade jag en väldigt spännande bok, Editors On Editing, även om den handlar om den amerikanska bokbranschen. Enligt den verkar det som om redaktörer i USA, förutom att redigera text, också förvärvar manus/böcker. Ett vanligt påstående är också att redaktören har fått fler och fler arbetsuppgifter. Ibland liknar man yrket vid att vara projektledare. Skulle du kunna börja med att berätta lite om vad som ingår i ditt arbete, förutom att redigera?

Den amerikanska bokbranschens rollfördelning skiljer sig från den svenska – amerikanskans ”editor” motsvarar egentligen mer den svenska förläggaren. Nästa person i den amerikanska hackordningen är det som kallas ”copy editor”, den som gör det som kallas rad för rad-redigering, men i mitt yrke ingår mer än det.

Man skulle kunna beskriva det så att förläggaren är den som förvärvar manus och den som ansvarar för författarskapet som helhet. Förläggaren är ofta författarens första läsare och bollplank under skrivprocessen. När författaren har ett fullständigt manus tar jag över och ser till att det blir en färdig bok av det hela. Det innebär såklart framförallt att jag arbetar med själva texten, men också att jag projektleder och samordnar alla andra delar: formgivning, korrekturläsning, faktagranskning, bokens fysiska utformning och så vidare. Jag är även den som gör själva inlagan, alltså sätter boken i Indesign, och tillsammans med förläggaren skriver texter om boken.

Bokbranschen går igenom en ganska turbulent, och spännande, period. En stor del av förändringstrycket har, på ett eller annat sätt, med den digitala revolutionen att göra. Hur har redaktörsyrket förändrats de senaste 10-15 åren?

Jag har inte arbetat tillräckligt länge för att kunna svara på det, men visst är min bild att det hänt en hel del. Tidigare fanns det exempelvis ett separat sätteri som gjorde sättningen, förde in korrektur etc. Gränserna mellan olika avdelningar i ett förlagshus löses också upp, är min bild.

Mycket av det jag har läst – det finns en bra podcast om redaktörsyrket i förändring The Guardian också – handlar om att redaktörens tid att ägna sig åt att arbeta med manus har minskat. Men man kan väl fortfarande säga att arbetet med författare och deras texter är yrkets kärna?

Absolut. För alla redaktörer jag känner är det heligt, och det man prioriterar före allt annat. Det kan bli en inre dragkamp – att redigera kräver stort fokus, tid och ro att sjunka in i en text, och det kan vara frustrerande att försöka hitta det lugnet när man springer på bollar hela tiden: löser bildrättigheter i Polen, pillar med baksidestexter, rättar avstavningar.

Naturligtvis handlar det också om resurser, det gäller ju hela mediabranschen. Jag skulle gissa att antalet assistenter var högre förr. Men personligen tycker jag att det också kan finnas fördelar med att få jobba med boken som helhet, och inte enbart med texten. Hur en text sätts kan vara meningsskapande, ett styckes faktiska placering på sidan kan förstärka hur texten upplevs av läsaren, och där tror jag att det finns en poäng med att det är samma person som arbetat med texten som också ger den dess form. Samma logik gäller omslagsformgivningen, bilder, texter. Det finns ett samspel mellan alla dessa detaljer. Plus att det är tillfredsställande om man är ett neurotiskt kontrollfreak.

Vad är det som gör redigerandet så speciellt?

Textredigering är helt magiskt. Att ord på pappret kan skapa känslor, bilder, stämningar hos läsaren – och att dessa känslor och bilder kan ändras, manipuleras genom att ord byts ut, flyttas, stryks – det är fullständigt fascinerande för mig. Skippa sista meningen i stycket och något händer. Lägg till ett ord och en värld framträder. Det förhållandet mellan det fysiska och det översinnliga upphör aldrig att fängsla mig.

Det är också fruktansvärt kul att få kliva in i alla dessa disparata världar. Min sökhistorik på nätet är helt sjuk. Vad exakt kallas en sådan där skäggstump som löper rakt lodrätt från underläpp till haka (porrskägg föreslog någon), hur många sälar dog i säldöden på 80-talet (och räknas både knubbsäl och gråsäl in i den siffran), är en isglass på trettiotalet en anakronism (isglassen slog igenom på 20-talet i USA, men vete tusan när gemene man började äta den i Centraleuropa, jobbar fortfarande på den uppgiften).

Jag minns fortfarande hur förbluffad jag blev – jag var kanske 14-15 – när jag läste att Strindbergs förläggare hade gjort ändringar i hans manus. Antagligen visste jag knappt någonting om att ge ut böcker, men det finns ändå en laddning i att någon annan än författaren ska ha synpunkter på en texts slutgiltiga utformning. Jag har läst exempel på redaktörer som bett författare att skriva om hela romaner eller bett dem att kapa de sista 300 sidorna. Skulle du kunna berätta om vad du vanligtvis redigerar – enligt Editors On Editing verkar det finns många olika typer av redigering – och någonting om omfattningen.

Det som är så roligt med att vara redaktör är att ingen redigering är den andra lik: det beror helt på texten du möter. De flesta redaktörer på Albert Bonniers Förlag jobbar också över hela spektret och med alla genrer, från lyrik till spänningsromaner till reportageböcker.

Jag brukar se mig själv som en ställföreträdande läsare – om inte jag hänger med är risken stor att andra läsare inte heller kommer att göra det. I grunden skulle jag säga att det handlar om att se till att texten faktiskt säger och gör det författaren avser. Uppfattar man att en viss replik är sarkastisk eller kan det slipas till genom ordvalen? Börjar man ana vem som är mördaren vid rätt tidpunkt, inte för sent, inte för tidigt? Ingen författare kan vara sin egen läsare eftersom den som skriver vet precis vad hon eller han menar. Det kan handla om att ett samband som existerar i författarens huvud – ledet mellan två tankegångar till exempel – faktiskt inte finns på sidan. Eller motsatt, att en slutsats framgår utan att den behöver skrivas ut, säg att någon är ledsen eller arg. Författaren vet själv exakt hur en romanfigur ser ut, beter sig, rör sig i rummet. Men får jag som läsare en bild av det? Där kan jag som redaktör visa på hur jag uppfattar texten, och peka på vad som kanske kan tas bort eller läggas till.

Men redigering är ingen exakt vetenskap, det är i mångt och mycket subjektivt, och det vi sysslar med är alltid bara att ge förslag och ställa frågor, som förhoppningsvis kan låsa upp texten för författaren, göra att hon eller han blir inspirerad eller ser nya aspekter. Jag är också ödmjuk inför det faktum att jag aldrig någonsin skulle kunna göra författarens jobb. Det är enkelt att komma i efterhand och ha synpunkter; respekten för den som faktiskt byggt detta universum är grundbulten i redaktörens arbete. Texten är alltid författarens, och beslutet att ändra något är alltid hans eller hennes. Det bästa som finns är när författaren kommer tillbaka med en tredje lösning, oftast mycket mer briljant än något man själv skulle kunnat hitta på, och när man märker att författaren själv känner att texten har lyft av att hon eller han gått detta extra varv med manuset. Då njuter man som redaktör.

Har du några redaktörer eller förläggare/redaktörer, svenska eller utländska, som förebilder?

Mina kollegor här på förlaget är mina förebilder: jag har aldrig träffat klokare, mer skarpsinniga eller hängivna läsare.

Och sist och slutligen. Redaktörens arbeta kan ha stor betydelse för den slutgiltiga texten. Tycker du att redaktörens namn bör stå någonstans på eller i boken, på samma sätt som exempelvis översättare och grafisk formgivare?

Nej, jag tycker inte det. Av den enkla anledningen att jag till skillnad från författaren, översättaren eller formgivaren faktiskt inte är upphovsperson – varken juridiskt eller praktiskt är det jag som skapat något. Det hänger också ihop med den här rollfördelningen som jag beskrev tidigare, och författarens absoluta frihet och makt över sin egen text. Det största erkännandet för mig handlar inte om att få synas utan om känslan av att ha bidragit till att en text träder fram i all sin glans. Det är helt oslagbart.

Ett tips från BearBooks. The Paris Review har flera makalösa intervjuserier, intervjuer som finns online med poeter, prosaister, fackboksförfattare, manusförfattare och redaktörer. Om du är nyfiken på ovan nämnda Gordon Lish, får du inte missa ”Gordon Lish, The Art of Editing No. 2”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s