Malte Persson
Om Ofissim
Albert Bonniers förlag
Det känns som ett mindre nederlag, men jag har inte lyckats lista ut om Ofissim betyder något eller om det är någon slags ordlek. Samtidigt, tänker jag när jag läser Malte Perssons senaste bok, Om Ofissim, vars excentriske huvudperson heter Ofissim, att det är meningen. Det enda jag får fram när jag googlar på Ofissim är, vilket på sätt och vis är passande, ett företag i Turkiet och ett företag i Paris.
Boken består av korta stycken, biografiska notiser, sentenser och dikter som presenteras som Ofissims. Som läsare får man lägga pussell och foga samman delarna. Ofissim lever och verkar i en stad som skulle kunna vara Paris, sent 1800-tal eller kring sekelskiftet?
Ofissim har ärvt pengar så att han, utan någon egentlig framgång (den verkar inte intressera honom), kan ägna sig åt att skriva, uppfinna och experimentera. Han är ett genuint original och en trickster, som ställer det mesta på ända och excellerar i paradoxer och absurda vitsar. Han bär fez, också sedan det blivit omodernt.
Ofissim måste nog betraktas som en obotlig optimist, som oförtrutet bedriver sina verksamheter trots dystra grundvillkor:
”‘Mitt i livet finns ett gapande hål
och det hålet är livet’, sade Ofissim,
och det var det första han sade.”
Men han är inte förtjust i sådant som vanligtvis förknippas med naturtrogen återgivning av verkligheten, fotografi, realistiskt måleri och speglar. Ofissims invändning är att de förvränger verkligheten. Han slinker också hela tiden ur läsarens grepp — det är inte nödvändigt så att man får en mer helgjuten bild av honom ju mer man läser.
Han får mig att tänka på, möjligen lite långsökt, Heisenbergs osäkerhetsprincip. Citerat ur Wikipedia: ”Inom kvantfysiken anger Heisenbergs osäkerhetsprincip att det för [Ofissim] inte går att samtidigt känna till både position och rörelsemängd med en godtyckligt hög grad av noggrannhet utan att det finns en bestämbar undre gräns för osäkerheten; detta till skillnad från klassisk mekanik där varje [litterär karaktär] har ett bestämt läge och en bestämd rörelsemängd vid varje given tidpunkt.”
Oavsett om citatet är långsökt eller inte, så är osäkerhet något som karakteriserar både karaktären Ofissim och Om Ofissim. Det är en lekfullt filosofisk bok, men kanske framför allt en humoristisk bok, full av vitsar, som jag ibland uppfattar som medvetet skruvade åt det tokroliga hållet, och absurda vändningar:
”‘Missförståndet är det enda sanna förståndet’ sade Ofissim, men folk förstod inte riktigt vad han menade.”
Eller:
”‘Obesvarad kärlek’, sade Offisim en gång då han var full, ‘är visserligen svår att uthärda. Men obesvarad fienddskap är inte mycket bättre.’ Sedan teg han menande resten av kvällen, och askade sina cigariller på golvet istället för i askkoppen.”
Eller:
”Ofissim både grundade och tog tidigt avstånd från en konstnärlig rörelse som han kallade apatismen. Vare nog sagt om det.”
Eller:
”Man fann vid ett annat tillfälle Ofissim tidigt om morgonen i fruktträdgården endast iklädd nattsärk och en basker som ingen förut sett honom bära. Vad gjorde han där? Han jämförde äpplen och päron.”
Även om Om Ofissim — en fragmentarisk, gäckande och riktigt underhållande pseudobiografi — är originell, så saknas inte litterära förebilder. Jenny Aschenbrenner är en av dem som i sin recension ser likheter med ”berättelserna om Mulla Nasruddin från muslimsk folkdiktning, en de många skepnadernas man som i varje berättelse knuffar det förväntade händelseförloppet ur kurs med en dråplig slutsats eller en hisnande handling.”
Andra tänkbara influenser skulle kunna vara svenska och franska patafysiker, Nabokov, Magnus Florin eller Willy Kyrklund. Och det är ju inga dåliga förebilder.
Ola Wihlke
BearBooks 