Här driver själar, nästan lika många
som de löv som röda fallit ned på spåren
och denna spröda, ännu ganska långa
men kalla höstdag mycket långt från våren,
en dag likt alla dagar svår att fånga,
försenar tågens gång med höstdekoren;
och deras andedräkter blir till ånga
och driver bort likt allt som aldrig når en.
Här skriver jag: att värmen är nu borta,
en väldig sommars tålamod förlidet;
att vad som kvarstår av en sols aorta
är lövens vener, fladdrande förvridet;
att den som nu är ensam skall förbli det,
en lång tid trots att dagarna blir korta.
© Malte Persson
Ett varmt tack till Malte Persson för att vi fick publicera den här sonetten, som är hämtad ur hans Underjorden (Bonniers, 2011). Persson är dessutom helt aktuell med den egensinniga boken Om Ofissim (Bonniers, 2016).
Ola Wihlke
BearBooks 