Recension: ”Drone: Remote Control Warfare” av Hugh Gusterson

9780262034678

Hugh Gusterson
Drone: Remote Control Warfare
MIT Press

De fösterlösa drönarna avsedda för krigföring har ett vagt ufo-aktigt utseende. Den vanligaste drönaren, Predator, är inte mycket större än en stationsvagn och väger bara lite drygt 500 kg. Maxfarten är drygt 200 kilometer i timmen och den kan flyga så högt som 25000 fot, men opererar i regel på halva den höjden, så att videoupptagningen blir bättre. Flygtiden är cirka 24 timmar.

Det som gör Predatorn så farlig och fruktad är emellertid den övriga utrustningen. ”The Ball” som sitter monterad under nosen är en kula med sensorer. Den innehåller kameror för dagsljus samt kameror med infrarött ljus, som kan urskilja konturerna av människor nattetid. Vidare innehåller den utrustning som scannar efter signaler från mobiltelefoner och loggar simkort nere på marken.

Varje Predator är dessutom utrustad med två Hellfire-missiler, som avfyras mot mål på marken. Varje missil kostar ungefär $70.000. Predatorn markerar målet med en infraröd stråle, varpå målet attackeras med missilerna, av andra flygplan eller marktrupper.

Andra generationens drönare, Reapern, är större, snabbare, kan flyga högre och kan bära åtta gånger så mycket ammunition som en Predator. Drönarna startas i närheten av platsen där de ska operera, men flygs med fjärrkontroll ifrån exempelvis Nevada. Det kan krävas så många som 170 personer på olika platser för att flyga en drönare. Drönarna verkar ha framtiden för sig – idag är varannan pilot som U.S. Air Force utbildar en drönarpilot eller operatör.

”To the United States, a drone strike seems to have very little risk and very little pain. At the receiving end, it feels like war. Americans have got to understand that.”
General Stanley McChrystal

De första amerikanska militära drönarna började användas redan under Bill Clinton, men det var, inte helt oväntat, efter 11 september som användningen tog fart i kriget mot terrorismen. Men det är under Barack Obama som den stora ökningen har skett.

Drönare har använts i regelrätta krig, exempelvis för spaning och som skydd för marktrupper, men den formen av krigföring är ganska okontroversiell. Det är inte heller drönare i krig som är huvudämnet för Drone: Remote Control Warfare av Hugh Gusterson, som är professor i antropologi och internationella relationer. Det Gusterson studerar är bruket av drönare för att döda misstänkta terrorister, ofta i länder som USA inte ligger i krig med. Han lägger stor vikt vid att utforska hur den här verksamheten påverkar både drönarattackernas offer och dem som utför dem, operatörerna.

Dessa targeted killings sker under CIA:s ledning och faller inte under krigets lagar, dom är i själva verket utomjuridiska. Gusterson påpekar att detta däremot är kontroversiellt och citerar Anna Lindh, som i egenskap av utrikesminister kallade ett fall redan 2002 i Yemen ”a summary execution that violates human rights,” och tillade, ”Even terrorists must be treated according to international law. Otherwise, any country can start executing those whom they consider terrorists.” Det är svårt att låta bli att undra hur Donald Trump kommer att hantera det här favoritvapnet, militära drönare, i kriget mot terrorismen.

Samtidigt är det lätt att förstå att det är lockande att använda drönare. Man kan söka reda på och döda misstänkta fiender på platser långt bort, utan att riskera några egna förluster. En mer assymetrisk krigföring är svår att tänka sig. Men, hävdar kritikerna, det är just det som eldar på rekryteringen av nya terrorister. Kritikerna hävdar också att antalet dödade, bland dem kvinnor och barn, som inte är terrorister, är oacceptabelt högt. Anhängarna hävdar att drönarna är pricksäkrare än alternativen samt att antalet civila döda är acceptabelt.

En sak som jag tycker gör Drone: Remote Control Warfare särskilt intressant att läsa är att den är så rik på perspektiv. Han utforskar hur olika personer ser på och påverkas av drönarkriget. De är drönaroperatörer, offer för drönarattacker, aktivister mot drönare, militärer, jurister och experter. Många historier om offer för drönarattacker är djupt tragiska, men också operatörerna tar skada, många av dem utvecklar posttraumatiskt stressyndrom.

Gusterson påpekar redan tidigt i boken att han ser användandet av drönare i kriget mot terrorismen som något nytt. Det är inte bara ny teknik som tagits i bruk, det har medfört ett paradigmskifte:

”Drones are redefining what it means to be a combatant, reshaping the sensory experience of war, and leveraging changes in operational tactics and military ethics. Above all, drones pose urgent questions about the legal authority and political legitimacy of their use because they embody ‘an unconventional form of state violence that combines the disparate characteristics of warfare and policing without really corresponding to either.'”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s