Jag tycker att det är roligt att jämföra bokomslag från olika länder till en och samma bok. Skillnaden beror naturligtvis på att olika formgivare gör sina personliga tolkningar av böckerna, så att säga, men jag tycker även att man (fortfarande) kan identifiera nationella stilar.
Det här är några amerikanska och brittiska omslag, + ett svenskt av Sara R. Acedo, från den senaste tiden, som jag tycker är intressanta för att konstrasterna mellan dem är ganska stora. Eller intressanta.
Jag tycker att fyra av de amerikanska omslagen och fyra av de brittiska omslagen är bäst. Jämnt skägg. Och jag tycker att Sara R. Acedos Gyasi-omslag står sig väldigt bra i konkurrensen med det som Peter Mendelsund respektive Nathan Burton designat.
Den största kontrasten tycker jag är den mellan omslagen till A Separation. Det ena associerar till eld och hetta, låt vara att vissa av eldslågorna är blå, medan det andra ger ett tydligt svalt och coolt intryck. Jag gillar båda, men tycker att de utlovar olika läsupplevelser.
Mest intressanta tycker jag att de två sista uppsättningen omslag är. De visar, tycker jag, hur svårt det är att bryta associationsmönster vad gäller länder (Ryssland) och världsdelar (Afrika) som vi uppfattar som annorlunda och exotiska.
Omslagen till The Patriot prickar nästan på ett komiskt vis in två standardbilder av det ryska. Å ena sidan en Dr. Zhivago-romantisk bild, å andra sidan en bild som direkt och förutsägbart associerar till Sovjeteran. Men omslaget blir ändå intressant, tycker jag, eftersom mannen och kvinnan på omslaget ser genuint lyckliga ut, kanske till och med lyckliga och fria. Det passar illa samman med vår vedertagna bild av livet i Sovjet.
Gyasi-omslagen visar hur svårt det är att göra omslag till böcker skrivna av afrikaner eller författare med afrikanska rötter, eller böcker som utspelar sig i Afrika, utan att välja färger som förväntas väcka associationer till den brännande hettan på den afrikanska savannen: gult, brunt, rött, orange. Någon slags etniska vibbar måste väckas. Det är ytterst sällsynt att en ”afrikansk” roman får ett rent typografiskt omslag.
Jag tycker mycket om Mendelsunds omslag, men jag tycker att Acedos omslag är mest visuellt intressant och originellt. Samtidigt ska ju, i alla fall oftast, omslag vara bärare av inform som gör att böckerna som de marknadsför, ofta på väldigt kort tid, ska kunna identifieras av de läsare som böckerna är ämnade för.
När jag delade blogginlägget på Facebook skrev Acedo en kommentar, som jag tycker är värd att citera eftersom den modifierar min, kanske lite romantiska, syn på hur produktionen av omslag går till: ”… att bli jämförd med Mendelsund! Tack för det! Jag känner mig hedrad. Sen så styrs omslagen, särskilt de med kommersiell potential, kanske inte lika mycket av formgivarns personliga tolkningar som av förlagens brief… även om det så klart inte fråntar oss vårt personliga ansvar för det vi gör.”
Ola Wihlke
BearBooks 