Svend Brinkmann
Stå fast. Vägra vår tids utvecklingstvång
Norstedts
Det har skrivits enormt mycket om de senaste decenniernas makalösa förändringstakt av samhället. Förändringar som har omdanat privatliv, samhällsliv och arbetsliv i grunden. Och de senaste 30-40 åren har det givits ut en växande litteratur som gör anspråk på att kunna hjälpa oss att klara förändringarna och utvecklas i takt med dem.
Det är till stor den denna självhjälpslitteratur och dess olika skolor och filosofier, som Svend Brinkmann, professor i allmän psykologi vid Aalborgs universitet, riktar sin polemiska udd emot i Stå Fast, som har blivit en bestseller och nu finns i pocket. Boken handlar, lite förenklat, om två strategier för att hantera det Brinkmann kallar den accelererande kulturen.
Att bejaka alla krav på ständig nya förändringar, oavsett om den förordas av en livsstilscoach som man valt själv eller om den genomförs av en konsult på en arbetsplats, är enligt Brinkmann inte eftersträvansvärd. Han förordar att man i stoicismens anda ska sträva efter att stå fast i den ständigt föränderliga samtiden. Han menar att den andra strategin, att ständigt bejaka nya förändringar, är destruktiv. Att ständigt bejaka förändringar genom att blicka inåt, det är destabiliserande och leder knappast till att man kommer närmare sitt autentiska jag, resonerar Brinkmann.
Särskilt kritisk är Brinkmann just mot självhjälpskulturens förespråkande av självförverkligande genom att blicka inåt för att ”hitta sig själv”. Han hävdar rentav att jaget är en social konstruktion, vilket jag tycker låter lite flummigt. Och om det är en social konstruktion, är inte det ett starkt argument för att rikta blicken inåt och försöka sträva efter självförverkligande? En social konstruktion är ju dynamisk.
Brinkmann ser självhjälpskulturens rötter i motkulturerna på 60- och 70-talet. Då var sökandet efter det inre en revolt mot förstelnade och auktoritära samhällen, nu däremot är sökandet efter jagets kärna och en ständig vilja till förändring snarare helt i linje med konsumtionssamhällets krav och kapitalismens logik. Skriver Brinkmann:
”I dag består det äkta motståndet mot systemet inte i att vända sig inåt för att hitta sig själv, utan i att vägra denna rörelse och istället nöja sig själv med att förlika sig med sig själv.”
Texten är stundtals uppfordrande, men den är också riktigt rolig, mycket av humorn uppstår för att Brinkmann tänker konträrt, mot samtiden, annan humor uppstår när han citerar eller beskriver självhjälpskulturen. Hela boken har dessutom ett komiskt upplägg. Den är upplagd som en självhjälpsbok, med sju regler att följa för att kunna stå fast emot samtidens utvecklingstvång. Den första har vi redan berört:
- Sluta känna efter i dig själv.
- Fokusera på det negativa i ditt liv.
- Ta på dig nejhatten.
- Håll tillbaka dina känslor.
- Avskeda din coach.
- Läs en roman.
- Dröj vid det förflutna.
De flesta av punkterna går att koppla till de romerska stoikerna och deras filosofi, som Brinkmann förespråkar att vi ansluter oss till för att kunna stå fast i den accelererande kulturen. Det finns en liten paradox här — boken går till attack mot självhjälpskulturen med sina förenklade psykologiska råd, samtidigt är den utformad som en guide till en mer genuin och alternativ livsstil. Så vitt jag kan bedöma ligger stoicismen i tiden och jag tycker på vissa sätt att dess hårdhet och konsekves är som gjord för vår tid.
Brinkmann förhåller sig pragmatiskt till stoicismen, han är mer intresserad av om den är nyttig än om den är sann:
”Och jag menar bestämt att denna ‘antisjälvhjälpsfilosofi’ är nyttig. Dels därför att den erbjuder en livsfilosofi som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv (snarare än att hitta sig själv), dels för att flera av stoikerna intresserade sig för hur deras livsfilosofi rent konkret skulle kunna införlivas i människors vardagsliv till exempel […] negativ visualisering (att man föreställer sig att man förlorar det man har) och projektiv visualisering (träning i att se saker och ting ur deras rätta perspektiv genom att sätta parantes runt sig själv).”
Jag tycker att Stå Fast är riktigt intressant och underhållande, Brinkmann vrider och vänder på begrepp och fenomen så att man ser dem med nya ögon. Däremot tycker jag att kritiken mot självhjälpskulturen är för svepande, och ibland tycker jag att dess olika uttryck tolkas lite väl illvilligt. Det bästa med boken tycker jag är förespråkandet av stoicismen, som jag gärna skulle läsa mer om.
Det är emellertid en sak jag saknar i boken: samhället. Stå Fast är individcentrerad. Man kan välja mellan självhjälp och stoicism, de kollektiva och politiska lösningarna finns inte med särskilt mycket i ekvationen. Måste vi inte tillsammans försöka göra något för att bromsa den accelererande kulturen?
Ola Wihlke
BearBooks 