Nell Zink
Nicotine
Ecco
På anmärkningsvärt kort tid har Nell Zink, född 1964, kommit ut med tre romaner som har fått ett väldigt positivt mottagande. Hennes vänskap med Jonathan Franzen – de delar ett brinnande intresse för fåglar – har säkert inte varit helt obetydlig, inte heller ett porträtt i New Yorker. Men det är hennes smarta och okonventionella romaner, tre stycken på 18 månader, som har gjort henne till en amerikansk litterär stjärna att räkna med. Som en recensent har skrivit om henne: ”one of the freshest talents around”
Först kom The Wallcreeper (2014), som påstås ha tagit tre veckor att skriva och som Keith Gessen har beskrivit så här: ”about a bird-loving American couple that moves to Europe and becomes, basically, eco-terrorists” Sedan kom Mislaid (2015), som tydligen också tog tre veckor att skriva, vilket inte hindrade den från att vara med och tävla om ett National Book Award. Dess stora teman är ras, sexualitet och identitet.
Och förra året kom Nicotine (2016), som i likhet med de två föregående romanerna är politisk eller i vilket fall som helst samhällstillvänd. Historien börjar 1985 på en soptipp i Cartagena, Colombia, där en ung flicka vaktar grisar. Hon har flytt från sin stam, tillhörande Kogi-folket. En medelålders amerikansk man, Norm, får syn på hennne och fattar sympatier. Han bjuder henne på mat, de småpratar lite med varandra och sedan ger de sig av tillsammans.
Sedan förflyttas vi 20 år framåt i tiden. Flickan är nu vuxen och hon bor tillsammans med Norm i ett hippie-kollektiv och de har en dotter tillsammans, Penny, som är bokens huvudperson. Kort därefter förflyttas vi till 2016. Penny vakar vid sin fars dödsbädd. Hon försöker bita ihop och stötta honom samtidigt som sorgen sliter och river i henne.
Ironiskt nog hade Norm, får vi veta, varit shaman och drivit en retreat i Brasilien där han försett dödligt sjuka med ayahuasca och gett dem andligt stöd. Själv dör han på ett kristet hem, på vilket det är långt ifrån en självklar prioritet att lindra smärta och lidande. Penny sörjer Norm betydligt mer än hennes två halvbröder och modern.
Efter sig lämnar Norm en nedgången fastighet i ruffiga kvarter i Jersey City. Penny får i uppgift av familjen att undersöka och ta hand om fastigheten. När hon väl kommer dit visar det sig att huset är ockuperat av aktivister som strider för nikotinisters rättigheter. De ingår i ett nätverk av kollektiv med olika inriktning.
Penny faller direkt för en av kollektivets grundare, Rob, som emellertid är asexuell. Antalet karaktärer ökar stadigt och intrigen blir alltmer avancerad. Penny har en kort affär med en kvinna i kollektivet, bisexuella Jazz (Jasmine), vilket även hennes halvbror Matt har. Han blir lika besatt av Jazz som Penny blir av Rob.
Man kan läsa Nicotine som en bitvis nästan farsartad satir över unga aktivister, lite åt hipsterhållet. Men satiren är kärleksfull. I en intervju fick Zink frågan om varför hon skrev satir om unga engagerade aktivister: ”I don’t think of it as satire because I like those people. I think of politically active, politically involved people as the salt of the earth. They’re my favorite people.”
Vissa recensenter har rest frågan om inte Zink skrivit den här och de tidigare romanerna lite väl fort, underförstått, att de skulle vara på gränsen till slarviga. Men jag tycker snarare att den förmenta slarvigheten snarare är en slags kvalitet. Raka rör i Skanör.
Det svänger om Nicotine och tempot är halsbrytande. En stor del av romanen utgörs av dialog – smart, rapp och humoristisk dialog med referenser till rader av samtida fenomen, allt ifrån Michel Houellebecq till Donald Trump. Romanen är uppbyggd av episoder och Zink har sagt att hon skrivit den lite som en teveserie. Den är en riktig page-turner. Och texten är, precis som man kunnat förvänta, pepprad med iaktagelser och reflexioner om politik, klass, ras och kön. För mig är Zink framför allt en fantastisk samtidsskildrare och humorist.
Ola Wihlke
BearBooks 