Kinesisk mordhistoria med existentiell klangbotten

A Yi
Och sen då?
Övers. Eva Ekeroth
Chin Lit

A Yi, som egentligen heter Ai Guozhu, är född 1976, och har blivit känd som landsortspolisen som sadlade om till författare. Han är en av den samtida kinesiska litteraturens uppåtstigande stjärnor, även om han inte direkt verkar skriva med direkt sikte på topplistorna. Han verkar snarare vara något av en kultförfattare.

A Yis roman Och sen då? är visserligen en mordhistoria, men det är inte det polisiära arbetet som står i centrum. Frågan är inte: Vem gjorde det? Frågan är: Varför gjorde han det? För mördaren, en 19-årig pojke, dödar den enda vän han har, en tjej som verkligen bryr sig om honom. Frånvaron av motiv är slående.

Den 19-årige pojken, bokens jagberättare, kommer från landsbygden, men studerar i en stad där han är inhyst hos sin faster, en ragata får man nog lov att kalla henne. Det hade varit – hur hemskt det än låter – mer logiskt om den unge mannen dödat henne. Däremot stjäl han ett antikt föremål från henne och säljer det, så att han har pengar under den redan planerade flykten. Sedan bjuder han in sin tjejkompis och sticker besinningslöst ihjäl henne med en stilett. När hon är död sticker han henne ytterligare några tiotal gånger.

Flykten är bitvis dramatisk, men den största delen av dramatiken utspelar sig i den unga killens inre. Det är uppenbart att A Yi har influerats av Albert Camus existentialistiska roman Främlingen, vars huvudperson Mersault också begår ett mord utan något uppenbart motiv. Det finns andra likheter, exempelvis att det i bägge romanerna finns en gubbe som plågar sin byracka. Jag tror att A Yi har haft roligt när han har lekt med Camus roman – självklart också många andra – men det finns också mängder med skillnader.

Mersault är närmast avtrubbad, och stilen är i linje med det sparsmakad och liksom sömngångaraktig men precis. A Yis huvudperson har ett betydligt större känsloregister – han kan visa empati och omtanke, och pendlar mellan starka känslotillstånd – och i linje med det är stilen mer yvig.

Jag älskar A Yis drastiska bildspråk. En röst är varm och mjuk ”som ett gammalt får”. Skinnet hänger löst i ansiktet på en gammal kvinna, ”ungefär som svartgula nudlar hängande på tork.” Min favorit är när den uppåtstigande solen liknas vid ”en orange bordtennisboll”. Det är huvudpersonen som skapar de här bilderna, Mersaults beskrivningar av världen är bildfattigare.

En sak har tvivelsutan den unga kinesiske mördaren och Mersault gemensamt. De upplever en radikal frånvaro av mening, de befinner sig i ett existentiellt bottenläge. Den unge kinesiska killen kan inte inrätta sig i tillvaron; han försöker imitera hallåor på teve, som han tycker verkar passa in så väl i verkligheten. Han är inte olycklig. Det är något mycket, mycket värre. Under flykten försöker han hänga sig, men drattar i backen.

Vid ett tillfälle får killen för sig att han ska skriva dagbok. Han tänker så det knakar, men får inte fram något. Till slut skriver han, snarlikt författaren i The Shining:

Kusin kusin kusin kusin
kusin kusin kusin kusin
kusin kusin kusin kusin

Han upprepar samma ord sida upp och sida ned; han skriver tills han inte orkar längre. Det finns många tecken på att han är galen, men det finns en logik i galenskapen, som blir mer framträdande ju närmre slutet man kommer i denna egensinniga och rafflande roman. En riktigt pageturner. Rekommenderas varmt.

∗

Besök Chin Lits hemsida

Vill du läsa en riktigt bra novell av A Yi, kan du göra det gratis här: ”The Curse”

Ola Wihlke