Georges Perec
En man som sover
Övers. Fredrik Rönnbäck
Modernista
”Georges Perec är en av världens mest väsentliga litterära personligheter.”
— Italo Calvino
Georges Perec (1936–1982) plågades av återkommande och svåra depressioner, och på sätt och vis kan man läsa hans klassiska roman En man som sover [Un homme qui dort, 1967] som en djupt drabbande gestaltning av det depressiva tillståndet.
Inte sällan blandas depression samman med olycka, men olycka är något man kan göra något åt. Om man har blivit dumpad kan man försöka hitta en ny partner, om man man är missnöjd med sitt arbete kan man söka ett annat. Depressionen är mer generell och kan drabba med våldsam kraft. Den kännetecknas av en radikal frånvaro – av all mening.
Det är den här frånvaron som gör att det är så svårt att skriva om depressionen – hur skriver man om det frånvarande? – men Perec gör det med häpnadsväckande precision. Men han använder, tror jag att man kan säga, det depressiva tillståndet för att skildra något mer allmängiltigt och existentiellt, som inte ens är entydigt negativt, ett fundamentalt avståndstagande från samhället.
En man som sover skrevs före Perecs Oulipo-period, men pekar fram emot den. Det sägs att romanen nästan utelutande består av ord och meningar ur andra litterära verk, vilket är smått häpnadsväckande med tanke på hur väl sammanhållen den är. Man har kallat den autofiktion och generationsroman men det är svårt att hitta en entydigt lämplig beteckning.
Romanen handlar om en ung man som bor i ett litet kyffe i Paris. Han hoppar över en tenta. Han slutar umgås med sina vänner, och kapar allt fler band till det omgivande samhället. Han sover på dagarna och promenerar runt i Paris på nätterna. Han lägger oändligt många partier patiens.
Om man bortser från ett Kafka-citat, så är romanens allra första mening: ”Så snart du sluter ögonen börjar sömnens äventyr.” Romanen är skriven i du-form och inleds med dessa två suggestiva stycken:
”Du sitter, med bar överkropp, endast iklädd ett par pyjamasbyxor, i din jungfrukammare, på den smala brits som är din säng, med en bok, Raymond Arons Föreläsningar om industrisamhället, liggande i knäet, uppslagen på sidan etthundratolv.
Först är det inte mer än ett slags trötthet, en utmattning, som om du plötsligt insåg att du sedan länge, sedan flera timmar tillbaka, var i klorna på ett lömskt, förlamande obehag, inte direkt smärtsamt men likväl outhärdligt, en sötaktig och kvävande känsla av att sakna både muskler och benstomme, att vara en säck med gips omgiven av andra säckar med gips.”
Och två sidor senare:
”Du känner att du saknar – vad ska man säga? – stöd: någonting som du tyckte, som du tycker, verkade uppmuntra dig, verkade värma ditt hjärta, känslan av att finnas till, nästan av att vara viktig, intrycket att du hörde till, att du omslöts av världen, börjar svika dig.”
Det är hjärtskärande, och ändå är det här bara början. Man kan tänka sig att du-formen ska föra in läsaren i texten och att den ska utgöra som en nödvändig distans för berättaren. Som alltid när det gäller Perec finns en försonande drag: svart humor. Stilen är en märklig blandning av konkretion och suggestiv rytm och poesi. Uppräkningar av olika slag är ett återkommande och effektivt stilmedel.
Jag har läst en recensent som varit missnöjd med översättningen, som tycker att den slätar ut en del av originalets poesi. Jag har visserligen inte läst originalet, men jag tycker att Fredrik Rönnbäcks översättning är just poetisk.
En man som sover är en kort roman – kort, laddad och, som alla Perecs böcker, egensinnig.
Ola Wihlke
BearBooks 