Ottessa Moshfegh
Eileen
Johnathan Cape
Ottessa Moshfegh har under flera år varit en av de mest spännande nya amerikanska prosaisterna. Hon har skrivt en kortroman och ett gäng noveller, varav flera har publicerats i Paris Review. Men det var med debutromanen Eileen hon slog världen med häpnad, när hon 2016 tog sig in på den korta listan till Man Booker-priset. Dessutom vann hon ett PEN/Hemingway Award – Amerikas mest prestigefulla pris för debutomaner.
Året är 1964. Platsen en anonym stad i New England, inbäddad i snö mitt i smällkalla vintern. Romanen utspelar sig under en vecka. Dess tre första meningar:
”I looked like a girl you’d expect to see on a city bus, reading some clothbound book from the library about plants or geography, perhaps wearing wearing a net over my light brown hair. You might take me for a nursing student or a typist, note the nervous hands, a foot tapping, bitten lip. I looked like nothing special.”
Det har gått femtio år och berättaren ser, med oförsonlig blick tillbaka på en ödesdiger vecka i sitt liv. Hon tar tydligt avstånd från sitt tidigare jag, ungefär som om hon har antagit en ny identitet (vilket det visar sig att hon haft anlednings att göra): ”There’s no better way to say it: I was not myself back then. I was someone else. I was Eileen.”
Romanen har betecknats som noir och har kallats thriller. Visst har den drag av noir och visst kan man kalla den för thriller – Moshfegh förhåller sig snarast lekfullt till genrelitteraturen – men man kan lika gärna kalla den för en sällsynt spännande karaktärstudie.
Romanens viktigaste tema är, tror jag att man kan säga, frihet. Eileen arbetar på ett fängelse för pojkar och när hon kommer hem efter jobbet är det som att komma till ett annat fängelse. Hon bor med sin far, en före detta polis som är svårt alkoholiserad. Han kör med Eileen som knappt har en vaken stund för sig själv. Mellan dem finns knappt någon värme. Eileen har inga vänner, men på fritiden, då hon inte måste städa efter sin far, ägnar hon sig åt att snatta och att stalka den muskulösa fängelsevakten Randy.
Det är upplagt för att Eileen kommer att försöka bryta sig loss från de här omständigheterna. Det är uppplagt för en våldsam upplösning.
Med Eileen har Moshfegh skapat en närmast klassisk unlikable character. Det är som om Moshfegh vill testa läsarens gränser. Känner ni någon sympati med Eileen, eller är hon för osympatisk och frånstötande? Moshfegh öser på med en hel del äckel. Eileen, eller den vuxna person som en gång hette Eileen, berättar exempelvis en hel del detaljerade saker om sin menstruation och sina toalettvanor. Det är naturligtvis inte äckligt i sig, det är sättet det skildras på som är äckligt. Det verkar vara mycket medvetet, som om Moshfegh ville få läsaren att fråga sig varför män kan skriva om sitt äckel utan att någon höjer ett ögonbryn.
Personligen tycker jag om unlikable characters och jag känner definitivt sympatier för Eileen, hennes självförakt är smärtsamt och man hoppas hela tiden att hon ska klara sig ur sin situation. Moshfegh har dessutom begåvat henne med en lite skruvad men intressant iaktagelseförmåga. Det är en annorlunda och sällsynt spännande romankaraktär.
Jag fångades genast av de inledande raderna, som anger tonen och lägger grunden för den mörka sugande stämningen. Moshfegh skriver fantastiska meningar – skarpa, vackra, mörka, lekfulla, överrumplande. Jag tycker inte att det är en överdrift att kalla Eileen för en mindre klassiker. På sätt och vis är den, trots den genomgående leken med det frånstötande, väldigt vacker, på ett okonventionellt vis.
Ola Wihlke
BearBooks 