Recension: ”Barbarian Days. A Surfing Life” av William Finnegan

9781594203473_large_barbarian_days-691x1024

William Finnegan
Barbarian Days. A Surfing Life
Penguin Press

Kritikerna älskade den. Den har belönats med Pulitzer-priset och Barack Obama valde den till en av de böcker han skulle läsa under semestern 2016. För att vara en memoar om surfing har Barbarian Days, av författaren och journalisten William Finnegan, född 1952, väckt sällsynt mycket uppmärksamhet.

Uppmärksamheten är verkligen välförtjänt, tycker jag. Trots att jag aldrig surfat, så lyckas Finnegan förmedla något av den magi som är förknippad med att surfa en riktigt stor och perfekt våg. Jakten på den perfekta vågen är överordnat det mesta för en inbiten surfare som Finnegan:

”I did not consider, even passingly, that I had a choice when it came to surfing. My enchantment would take me where it would.”

Finnegan hade också ovanligt goda förutsättningar att fastna för surfing. Han växte upp i Kalifornien och på Hawaii; det är där historien tar sin början. Men snart ger sig han och en annan ung man med författardrömmar ut på långa resor i jakt på den perfekta vågen. De reser till Tonga, Fiji, Australien, Indonesien, Sydafrika och Madeira.

Finnegan, som är journalist på New Yorker, är skicklig på att berätta om själva surfandet, så att det blir både begripligt och levande också för oss som inte har erfarenhet av surfing. Han beskriver vågorna ovanligt detaljerat och hur det går till att surfa – mycket paddlande på mage och relativt lite ridande på vågor – och han beskriver hur det känns, exempelvis när det funkar helt perfekt eller när man svävar i livsfara. För när man surfar vågor av det här slaget, några av de största i världen, kan det gå riktigt illa. Finnegan är nära att drunkna en handfull gånger.

Finnegan är också sällsynt bra på att beskriva post-surf-känslorna som kommer efter en riktigt bra och omtumlande tur: ”It was physical, this postsurf mood, but it had a distinct emotionality too. Sometimes it was mild elation. Often it was a pleasant melancholy. After particularly intense tubes or wipeouts, I felt a charged and wild inclination to weep, which could last for hours.” Känslor av det här slaget förklarar säkert surfares ovilja mot att kalla surfing för en sport.

Barbarian Days är också full av fina naturskildringar och skildringar av lokalbefolkningarna på de olika platserna. Finnegan skulle säkert ha kunnat bli en utmärkt antropolog. I boken är han också hela tiden fullt medveten om att det finns något problematiskt med att han och andra surfare från rika länder reser till utfattiga länder och utövar sin exklusiva verksamhet: ”In an ­inescapable way, we sucked, and we knew it.” Ja, boken handlar inte bara om surfing. Den handlar även, bara för att ta ett exempel, om hur Finnegan blir mer och mer inställd på att bli författare.

Finnegan hittade den perfekt vågen till slut, på en liten Fiji-ö: ”We turned and trained our binoculars on the tiny island across the channel. We were looking straight into the wave […] The walls were dark gray against a pale gray sea. This was it. The lineup had an unearthly symmetry. Breaking waves peeled so evenly that they looked like still photographs. […] This was it. Staring through the binoculars, I forgot to breathe for entire six-wave sets. This, by God, was it.”

Inte ens när Finnegan blev tillsammans med en kvinna och fick barn med henne, kunde han sluta surfa på farliga platser. Han har emellertid lugnat ner sig. Han arbetar på New Yorker och bor i New York, där det tydligen går att surfa, lite säkrare.

Jag kom på mig med att bli lite avundsjuk emellanåt när jag läste Barbarian Days. Dels kände jag avundsjuka för att det verkar så sjukt kul och spännande att resa runt i världen och surfa jättevågor, dels kunde jag känna en avundsjuka kopplad till att Finnegan skriver så exceptionellt väl, om surfing dessutom. Det måste vara svårt. Boken blir aldrig långtråkig, Finnegan upprepar sig inte.

Finnegan skrev en essä i New Yorker så tidigt som 1992, som kanske rentav är startpunkten till Barbarian Days – den finns åtminstone med i boken – och den anses vara ett mästerverk i genren. Läs den (och sedan boken): ”Playing Doc’s Games”. Om du gillar essän, så kommer du att gilla boken.

Lyssna på Spotify-listan Barbarian Days.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s