Stephen King
Att skriva. En hantverkares memoarer
Övers. Ola Larsmo
Albert Bonniers Förlag
Stephen King har skrivit en imponerande mängd noveller och romaner, som har gått ut i upplagor som de flesta författare bara kan drömma om. Han är främst känd som den samtida amerikanska skräcklitteraturens mästare, och skriver även under pseudonymen Richard Bachman. Några av hans mest kända och klassiska romaner är Carrie (1974), The Shining (1977), Cujo (1981), It (1986), Tommyknockers (1987) och The Green Mile (1996).
Stephen King har dessutom skrivit en av de mest populära böckerna om att skriva, Att skriva. En hantverkares memoarer, som kom ut första gången 2000. Nu finns den i en suverän nyöversättning av King-entusiasten Ola Larsmo. Boken är en kombination av självbiografi och handbok i skrivande. Det upplägget gjorde mig lite otålig, eftersom jag var mest intresserad av skrivråden och de kommer sist i boken, men jag gillade den verkligen.
King berättar om sin bakgrund, särskilt om sånt som påverkat honom som författare. Han föddes 1947 i Portland i Maine, där många av hans romaner utspelar sig, och växte upp med sin mor och en äldre bror. Fadern övergav dem när King var två år gammal, vilket försatte familjen i en svår ekonomisk situation. King kallar själv sin bakgrund för ”lägre medelklass”. Fadern lämnade emellertid efter sig en del böcker som skulle utöva inflytande på Stephen, bland annat böcker av H P Lovecraft.
1966 började King studera vid University of Maine, där han tog en Bachelor of Arts i engelska 1970. Han finansierade sina studier med arbete på en bensinstation och ett tvätteri. Redan som tolvåring hade han fått sin första skrivmaskin, han skrev berättelser tidigt, och under universitetsåren skrev han också för olika tidningar och tidskrifter. King skriver också om sina missbruksproblem, om den allvarliga bilolycka han råkade ut för 1999 och, naturligtvis, om när han fick beskedet från Doubleday att de ville ge ut Carrie.
King berättar chosefritt, rakt och underhållande. Det är anekdotiskt och folkligt, ibland undrar jag om folkligheten är en del av hans offentliga persona, men det mesta tyder på att den är genuin. Det finns få personer som så konsekvent tar parti för populärkulturen, oavsett om det handlar om Ramones eller Ray Bradbury. Men han skulle antagligen hävda att kategorierna populär- respektive finkultur är meningslösa, och det är de ju i de flesta sammanhang.
Och hur gör man för att skriva som en King? Han berättar om allt ifrån vad han helst lyssnar på för musik (helst hårdrock) när han skriver till hur man inrättar sin skrivarlya. En källare går bra, så att det inte finns några fönster som kan stjäla uppmärksamheten. Ställ annars skrivbordet i ett hörn. Attityden är generellt kloster-macho.
Och sitt för guds skull inte och vänta på Inspirationen, med den kommer du ingen vart:
”Om du vill bli författare är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.”
Att skriva. En hantverkares memoarer är alltså full med allt ifrån olika praktiska tips, exempelvis på hur du skaffar en litterär agent, till sådant som en detaljerad beskrivning av de olika stadierna i Kings skapandeprocess. Exempel på bra respektive mindre bra prosa hämtas ur egna och andras böcker – H P Lovecrafts dialog sågas som styltig, medan Elmore Leonards dialog hyllas som naturlig, ”ett verkligt pågående snack.”
King är inte överdrivet förtjust i utsmyckningar, men han ser, lite passivt-aggressivt, ett viktigt värde i symbolik: ”det handlar om mer än förkromade detaljer.” Ordförrådet är enligt King ett av de mest grundläggande redskapen i en författares verktygslåda, men man ska inte medvetet bygga ut sitt ordförråd (det får man gratis vid läsning), eftersom ”ett av de värsta misstag du kan göra är att klä upp ditt eget språk, leta fram långa ord att använda därför att du skäms för dina egna korta.”
Böcker om att skriva är i någon mening alltid lite suspekta, eftersom de oftast ger generella råd till vitt skilda skribenter som arbetar med vitt skilda texter, men om man ser råden som tumregler funkar en bok som den här väldigt bra. På en punkt verkar emellertid King orubblig – minimera bruket av adverb! Texter blir inte klarare för att man använder många adverb, snarare tvärtom. Jag använder för mycket adverb, tror jag, och ska försöka ändra på det.
Ola Wihlke
BearBooks 