Jag jämförde aktuella amerikanska och brittiska versioner av bokomslag i ett tidigare blogginlägg (Bokomslag: USA vs. England) och det här är en liknande sammanställning. Det är sällan uppenbart vilket som är det amerikanska (vänster) respektive det brittiska (höger), men det är barnsligt roligt att jämföra hur olika grafiska designers har valt olika, ofta radikalt olika, lösningar.
The Idiot, Penguin Press, omslag Amanda Deway. Jonathan Cape, omslagsillustration Aino Maija Metsola & AD Suzanne Dean.
Exit West, Riverhead, omslag Rachel Willey. Hamish Hamilton, omslag Richard Bravery.
Homegoing, Knopf, omslag Peter Mendelsund. Viking, omslag Nathan Burton.
To Be a Machine, Doubleday, omslag Pete Garceau. Granta, omslag Gray318 / foto Marco Fernandes.
White Tears, Knopf, omslag Peter Mendelsund. Hamish Hamilton, omslag Richard Bravery.
Priestdaddy, Riverhead, omslag Rachel Willey. Allen Lane, omslag Richard Green.
Av omslagen till The Idiot tycker jag att det amerikanska ligger mest i linje med Elif Batumans coola och kontrollerade stil, men att illustrationen gjord av Aino Maija Metsola är mest visuellt intressant. Av omslagen till Exit West tycker jag däremot att det amerikanska är överlägset mest visuellt utmanande, med sin lite skeva och nästan självlysande typografi, medan det brittiska och 80-talsaktiga är nära nog intetsägande. Det lilla snittet i ytan är dessutom en detalj för mycket.
Av omslagen till Homegoing tycker jag att det av Peter Mendelsund omslag är i en klass för sig – det brittiska känns vid en jämförelse nästan märkligt könlöst och blodfattigt trots att det är så färgstarkt. Av omslagen till To Be a Machine är det brittiska min solklara favorit, något så ovanligt som ett riktigt roligt omslag. Gray318 håller det enkelt med det obetalbara fotot av en robot vars håglösa hållning skulle kunna tolkas som om den vore lite trött på att hänga med i den teknologiska utvecklingen.
Av de båda typografiska omslagen till White Tears tycker jag att det av Peter Mendelsund är mest elegant, har mest karaktär och står ut mest visuellt, men att det brittiska också funkar riktigt bra. Av omslagen till Priestdaddy, som lär vara en hysteriskt rolig memoarbok i vilken Patricia Lockwoods genuint originella prästfarsa står i centrum. Det brittiska omslaget väcker väl snarare associationer till något otvetydigt otäckt, en skildring av en seriemördare eller något i den stilen?
Skriv gärna och kommentera omslagen och mina omdömen. Tycker du att något omslag är särskilt spännande? Vilket skulle du helst ha som poster på väggen?
Ola Wihlke
BearBooks 
Det är roligt med de här jämförande inläggen, och intressant att utforska sina egna fördomar om USA och UK.
Jag föredrar också Willeys omslag till ”Exit West” med de två perspektivytorna i olika vinklar. Jag tänker att snittet i Richard Braverys omslag är en nödvändig detalj för att binda ihop typsnittet?
Peter Mendelsunds symboliska omslag till ”Homegoing” påminner om illustrationerna i ”Vem ska trösta knyttet”. Jag tycker nog att Nathan Burtons mer representativa omslag är bättre.
Richard Braverys omslag till ”White tears” är lysande. Det är fullt läsbart fastän det nästan glidit över från typografi till grafik. Mendelsunds omslag fann jag irriterande svårläst, och det känns uttjatat med ord för färg tryckta i annan färg. (Fast kanske nyare att leka med kontrasten mellan tårar och blod? Omslaget funkar nog om man bara stryker första ordet i titeln.)
Greens omslag till ”Priestdaddy” fick jag också kalla kårar av, samtidigt som det nog är det mer intressantare av de två. Inget jag skulle vilja ha på väggen hemma. Där vill jag fortfarande ha Afronauterna…
Vad kul – tack så mycket!