Hysteriskt rolig och smart roman om amerikansk poet i Madrid

9789127151444_0_

Ben Lerner
På väg från Atocha
Övers. Alva Dahl
Natur & Kultur

Ben Lerner identifierar sig nog fortfarande främst som poet (läs dikt), men det var med sin hyllade debutroman, På väg från Atocha [Leaving the Atocha Station, 2011], som han slog världen med häpnad. Romanen handlar om amerikanen Adam Gordon som är i Madrid på ett stipendium för att forska och skriva en dikt på temat spanska inbördeskriget.

Adam känner sig vilsen i språket och tillvaron och äter lungnande och röker en hel del hasch. Han forskar inte särskilt målmelvetet, utan driver mest runt i Madrid, går på museer, ”översätter” Lorca och läser John Ashbery. Han umgås med en handfull hippa Madrileños, mest med Isabel, som undervisar i språk, och Teresa, som arbetar på ett galleri. Han ljuger som en borstbindare.

Det finns många romaner som handlar om alienerade amerikaner i Europa, men få är så roliga som På väg från Atocha – en av de absolut roligaste och smartaste romanerna jag läst på senare år. På sätt och vis är det en sedeskiledring. Glappet mellan vad Adam gör och vad han anser att han borde göra är ofta mycket stort. På grund av språkförbistring, på grund av att han ljuger som en borstbindare, på grund av Adams neurotiska tillstånd och hans högt uppskruvade självmedvetenhet, hamnar han i ständigt nya pinsamma och märkliga situationer.

När han sitter med enbart spanska bekanta från språkskolan nere vid en strand klistrar han på sig ett leende, som han har tränat in så att det ska se ut som om han lyssnar uppmärksamt. En av de spanska männen blir plötsligt förbannad och ger Adam en smäll. Mannen påpekar att Isabel just berättade om hur en av hennes släktingar förolyckats. Det är inget att flina åt. Adams spanska räcker ännu inte till för att smidigt ta honom ur knipan.

Men Adam och Isabel blir något slags par och är för det mesta i hans vindslägenhet eller går på museer. En kväll går Adam ut och kör ett av sina andra trick. Han går till barer och letar efter lagom stora grupper, som han liksom smygansluter till. En vänlig man i gruppen, Arturo, frågar vem han är och han presenterar sig som Adam, poet. Arturo berättar att han har ett galleri i Salamanca och att Adam är välkommen att läsa sina dikter där. Teresa, som är med i sällskapet och galleriets assistent, kan översätta dikterna, så att de kan läsas på både engelska och spanska. Adam känner sig smickrad, men undrar också hur han skall klara av en uppläsning inför publik.

Adam spyr senare utanför baren och snart kommer Arturo och Teresa och frågar om han vill ha sjuts hem. men i bilen rullar Teresa en joint och Adam tycker plötsligt att allt är vackert och fantastiskt. Planerna ändras och man åker istället på en fest hos Arturos pojkvän, som bor i ett elegant hus, två barer är öppna och det finns pool på tomten. Alla är välklädda och vackra vilket får Adam att börja laborera med en av sina miner: ”jag öppnade ögonen lite mer än vanligt, spärrade upp dem till en väldigt specifik punkt, höjde på ögonbrynen och lät munnen forma antydan till ett leende.” Minen skulle bland annat signalera skepsis, antropologiskt intresse och lätt förakt. Antagligen såg han bara udda ut.

Adam och Teresa går ut i trädgården, där en man spelar gitarr och sjunger i närheten av poolen. Mannen sitter på en bänk och runt honom sitter folk och lyssnar. Plötsligt reser sig Adam och går till ett plank längre bort på tomten, kanske för att han är avundsjuk på att mannen som sjunger får så mycket uppmärksamhet. När han urskiljer att Teresa är på väg emot honom skyndar han att gnida saliv under sina ögon, så att det ska se ut som om han gråtit: ”Berätta, sa hon och började göra sådär med mitt hår igen och jag tänkte att hon kanske såg fukten på mina kinder så jag sa, jag hörde förskräckt mig själv säga: Min mamma har dött.” Det är bara en i raden av Adams alla lögner.

Men På väg från Atocha är mycket mer än sedeskildring och en radda komiska situationer, det är en roman om språket och det är en flanörroman som är full av reflektioner och tankar om estetik i allmänhet och om poesi i synnerhet. De tankarna utvecklar Ben Lerner i den mycket läsvärda essäboken Varför alla hatar poesi [The Hatred of Poetry, 2016]. Debutromanen handlar även en del om estetik och politik. De tankarna utvecklar Lerner i sin andra roman, 10:04, som också är ovanligt rolig och smart.

Två av Lerners många bedrifter med debutromanen är att han så väl lyckas förena det komiska med det estetiska innehållet, samt att han lyckats göra Adam Gordon till en både storljugande och älskvärd och djup person. Han får efterhand ett betydande existentiellt djup.

Jag kan inte komma på några bra skäl att inte läsa På väg från Atocha. Titeln refererar dels till Madrids tågstation Atocha – efterspelet till attentatet 11 mars 2004 skildras i romanen – dels till en dikt av John Ashbery.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s