Den underjordiska maskinsalen i Kilforsen. Arbetena med kraftverket påbörjades 1947 och det första aggregatet togs i bruk 1953. Foto: Henrik von Klopp
Henrik von Klopp är industrifotograf och skribent. En vän tipsade om www.vonklopp.se, en helt unik hemsida och blogg där kan man se, och läsa om, de kraftverk Klopp fotograferat. Främst vattenkraftverk och kärnkraftverk. Det är spännande industribyggnader, som ofta ligger inbäddade i vacker natur eller klassiska bruksmiljöer. Men allra mest spännande är det, tycker jag, att få kika in i maskinhallarna, vars inre inte sällan är än mer estetiskt spännande än byggnaderna. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till Klopp samt visa några av hans foton.
Skulle du kunna börja med att berätta lite om din bakgrund, och om hur du hittade uppgiften som industrifotograf?
Jag började fotografera på allvar efter en cykelolycka 2005. Under rehabiliteringen tyckte min läkare att jag skulle gå långa promenader så jag började besöka nedlagda tegelbruk och gruvor i närheten. Efter ett tag blev det tråkigt att bara se ruiner och jag började fotografera industrier i drift. Att det blev kraftverk som specialintresse beror nog på att jag kunde kombinera intressen för teknik, arkitektur och historia. Elektrifieringen har betytt oerhört mycket för samhällets utveckling och det går nästan inte att föreställa sig ett liv utan elektricitet idag.
Hammarforsen i Indalsälven var en av de första stora privatägda kraftstationerna och maskinstationens funkisarkitektur – signerad Oswald Almqvist – blev stilbildande under de kommande decennierna. Foto: Henrik von Klopp
Vattenkraftverken har olika stilar, både in- och utvändigt. De är, inte helt oväntat, präglade av sin tids stilideal. Skulle du kunna berätta något om de dominerande stilarna och om hur och varför de har skiftat under historien?
De första kraftverken byggdes oftast för att försörja ett bruk eller annan industri med kraft. Den arkitektoniska utformningen var oftast enkel och byggnaderna skulle smälta in i befintliga miljöer. I takt med att maskinernas effekt ökade och kraftstationerna blev större fick byggnaderna en mer framträdande roll och arkitekter började specialisera sig på att rita kraftverk.
I början av 1900-talet byggdes kraftstationer som liknade borgar, kyrkor och tempel. Staten byggde de tre så kallade nationalkraftverken (i monumental stil, ritade av Erik Josephson) i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. Liknande anläggningar, men i mindre skala, byggdes bland annat av Borås Stad, Sydkraft och Stockholms stad.
Maskinsalen i Krångede kraftverk invigt 1936. Anläggningen hade vid driftstarten de kraftfullaste generatorerna i Sverige och var under en tid landets till effekten största kraftverk. Foto: Henrik von Klopp
På 1920-talet gjorde funktionalismen sitt intåg och arkitekter som Erik Hahr (Vattenfall) och Oswald Almqvist (Stora Kopparbergs Bergslag) ritade kraftverk som blev stilbildande, exempelvis Lilla Edet i Göta Älv och Hammarforsen i Indalsälven. Det var under den här perioden vi fick egentlig kraftverksarkitektur. Byggnadernas utseende påverkades av kraftverkens funktioner och den tekniska utvecklingen – exempelvis blev det nödvändig med rejäl takhöjd i maskinsalarna när man började använda turbinaggregat med vertikal axel.
Efter andra världskrigets slut blev arkitekturen mer likriktad. Elbristen gjorde en hög utbyggnadstakt nödvändig vilket krävde rationalisering och standardisering av byggandet. Den tekniska utvecklingen gjorde dessutom att allt fler funktioner placerades under jord eller utomhus.
Interiör från Haby kraftverk, byggt av Borås stad 1913–1915. Maskinstationen ritades av Boråsarkitekten Herman Göransson. Foto: Henrik von Klopp
I vissa maskinhallar finns originalinstrumenteringen bevarad, golven är lagda med tvåfärgad klinker, maskinerna är ofta färgglada och ibland är väggarna smyckade. Kan du berätta lite om det här intresset för estetik från ägarnas sida? Det verkar ha varit särskilt stort under den första halvan av 1900-talet.
Mitt intryck är att industriarkitektur under början av 1900-talet generellt var väldigt påkostad, men visst är det så att man inom kraftindustrin satsade extra mycket på att göra vackra byggnader och interiörer. Kungliga Vattenfallsstyrelsens generaldirektör Wilhelm Hansen och arkitekten Erik Josephson ägnade mycket tid åt att diskutera utformningen av ”krumeluren” – en grind med Vattenfalls emblem. Och när Sydkraft byggde ett ställverk för de fyra kraftverken i Lagan fick man riva och göra om den nästan färdiga instrumenttavlan i marmor, eftersom Sydkrafts VD August Schmitz ansåg att stenen var för mörk.
Mycket har förstås med den så kallade tidsandan att göra – idag betraktas ju ofta industriell verksamhet som ett problem och något som helst ska försvinna. Under första halvan av 1900-talet var däremot teknikoptimismen enorm. I stort sett samtliga samhällsproblem skulle lösas på teknisk väg och kraftverken blev symboler för utveckling och välstånd.
Efter hand blev vattenkraften så vanlig att anläggningarna inte längre hade samma dragningskraft och funktion som skyltfönster för ägarna. I början av 1950-talet tog landet steget in i atomåldern och vattenkraften ansågs överspelad. När driften automatiserades och kraftverken avbemannades var det förstås inte heller lika angeläget att ha representationsutrymmen.
Du dokumenterar de här miljöerna för att de är en del av vår industrihistoria och vårt kulturarv. Och det märks också, i både text och bild, att du är väldigt estetiskt intresserad. När du åker ut på en fotografering, vad är det du hoppas hitta? Vad är det du tycker är särskilt spännande med kraftverk och andra industribyggnader?
Förhoppningen är förstås alltid att hitta det jag brukar kalla ”tidskapslar”, det vill säga miljöer där tiden ser ut att ha stått stilla. Men även i stationer som renoverats brukar mycket av det ursprungliga finnas bevarat.
Det jag tycker är speciellt med kraftstationer är att anläggningarna är så olika trots att de bygger på samma grundprincip. Det var först under 1960-talet som man började standardisera byggandet med prefabricerade element – fram till dess var nästan alla anläggningar unika. Dessutom är ju många av de tidiga anläggningarna i drift, ibland med maskiner som är 100 år gamla.
Lasele kraftverk i genomskärning. Målning av Ebbe Berg (1958). Foto: Henrik von Klopp
Du tilldelades Marie Nissers stipendium från Vattenfalls kulturarvskommitté, för att dokumentera väggmålningarna som Ebbe Berg (1896–1966) utförde i Vattenfalls kraftverk under ett tjugotal år. Väggmålningarna omfattar fantastiska sprängskisser, diagram och kartor. Det vore väldigt roligt om du kunna berätta lite om konst i kraftverk i allmänhet och om Ebbe Bergs verk i synnerhet.
Konstnärlig utsmyckning är rätt vanligt i de anläggningar som byggdes under 1900-talets första hälft. I entréhallar och konferensrum finns ofta väggmålningar med kartor och ritningar som användes för att orientera besökare om anläggningen. De fungerade som dåtidens powerpointpresentationer kan man säga. Det är också vanligt med konstverk som har motiv från bygden eller byggtiden.
Andra exempel på konstnärlig utsmyckning är Vattenfalls tre nationalkraftverk, tagna i drift 1910–1915, där grindar, lamparmaturer och olika beslag har utformats av skulptören Olga Lanner.
Trappräcke i Untra kraftverk. Kraftverket byggdes av Stockholms Gas- och Elektricitetsverk under åren 1911–1918. Foto: Henrik von Klopp
Ebbe Berg började som ritarbiträde på Vattenfall och arbetade där i ett tiotal år innan han startade egen reklambyrå samtidigt som han började studera vid Konstakademien. 1939 återvände han till Vattenfall och började arbeta med illustrationer och utställningar. Ett tiotal år senare fick han en friare roll där han reste runt till Vattenfalls olika nybyggen och gjorde väggmålningar. Jag känner inte till någon annan konstnär som arbetat med den här typen av utsmyckning under så lång tid, så det gör Bergs arbete unikt. Stipendiet har finansierat inventering och dokumentation av de viktigaste verken och jag har haft förmånen att kunna resa runt ”i Ebbes fotspår”.
Lilla Edets kraftverk, taget i bruk 1926. Foto: Henrik von Klopp
Och avslutningsvis, skulle du kunna berätta lite om två eller tre av dina favoriter bland de kraftverk du fotograferat? Vad är det som gör dem särskilt speciella?
Jag är väldigt förtjust i Lilla Edet som är en av Vattenfalls stationer i Göta Älv. Den ritades av Erik Hahr och var när den togs i bruk 1926 både tekniskt och estetiskt en pionjäranläggning. I Lilla Edet installerades den första Kaplanturbinen – en turbintyp som idag är helt dominerande.
Vattenståndsmätare i Lilla Edets kraftverk. Foto: Henrik von Klopp
Kilforsen i Fjällsjöälven byggdes under rekordåren efter andra världskriget och är en väldigt påkostad underjordisk kraftstation med marmorgolv i maskinsalen och gatsten i infartstunneln. Fjällsjöälvens lopp dämdes över och vattnet leddes i tunnlar via kraftstationen till Ångermanälven.
Toppen av den aldrig startade kärnreaktorn i Marviken. Reaktorprojektet i Marviken var en av efterkrigstidens största industrisatsningar och pågick under åren 1958–1970. Foto: Henrik von Klopp
Slutligen måste jag nog nämna Marviken – ett aldrig startat kärnkraftverk på Vikbolandet utanför Norrköping. Jag dokumenterade anläggningen på uppdrag av Vattenfall 2013 och det har lett till flera spännande projekt, bland annat utställningen ”En svensk atombomb” som visades på Flygvapenmuseum 2015–2016.
Besök gärna von Klopps hemsida och blogg, där finns ett mycket rikt och varierat bildmaterial. Kärnkraftverken, med sin retrofuturistiska stil, är något utöver det vanliga.
Ola Wihlke
BearBooks 