Personlig biografi över Mannerheim

9789100162757

Herman Lindqvist
Mannerheim.
Marsken – mannen – myten

Albert Bonniers Förlag

I år firar Finland att republiken fyller hundra år. Och det är i år 150 år sedan friherre Gustaf Mannerheim, av många ansedd som en av Finlands allra största, föddes på Villnäs slott. Mannerheim gjorde en nästan osannolik karriär, först som militär och sedan som president och hans öde är tätt förbundet med Republiken Finlands öde. Mest känd för svenskar är han kanske som befälhavare över Finlands styrkor under Vinterkriget (1939–1940) och Fortsättningskriget (1941–1944).

Han är också ämnet för Herman Lindqvists senaste biografi,  Mannerheim. Marsken – masken – myten. Det är Lindqvists hittills mest personliga biografi. Han berättar i inledningen och avslutningen av boken att han själv, som liten pojke, knappt åtta år gammal, stod uppställd längs kortegevägen på Esplanadgatan i Helsingfors när Mannerheim skulle begravas 1951. När kortegen passerade gjorde Lindqvist honnör, men han kunde inte hålla tillbaka tårarna, trots att han egentligen inte visste så mycket om Mannerheim. Boken avslutas också med ett färgfoto från nutid på vilket Lindqvist lägger ned en blågul bukett på Mannerheims grav på Sandudds begravningsplats.

Jag dröjer vid det här, eftersom jag tror att närheten till ämnet kan ha påverkat Lindqvist, på gott och ont. Mer om det senare. Mannerheim betraktas, oavsett om man gillar honom eller inte, fortfarande som en av Finlands mest betydande historiska gestalter.

Mannerheims föräldrar hade ett trassligt äktenskap, fadern övergav Gustaf och resten av familjen och åkte till Paris med en älskarinna. När modern dör blir syskonen omhändertagna av olika släktingar. Mannerheim är begåvad men stökig i skolan – Lindqvist funderar över om han idag inte skulle fått en så kallad bokstavsdiagnos – så han bestämmer sig för att inleda en militär karriär. Han är stökig i det militära också, men bitarna faller på plats när ha söker sig till Ryssland. Storfurstendömet Finland var ju en del av Ryssland.

Som kavallerist klättrar han stadigt i graderna och umgås i överklass- och adelskretsar. Han var lång och stilig och erövrade mängder med kvinnor, gifter sig med en av dem, till stor del på grund av att hon hade en stor förmögenhet. Men det slutar olyckligt. Det finns till och med en bok om kvinnoaffärerna, Leonid Vlasovs Kvinnorna i Mannerheims liv (2002). Gustaf kan efterhand ägna sig helhjärtat åt det som roar honom: förutom kvinnor, baler och galamiddagar, det militära naturligtvis, ridsport och jakt.

Det mest negativa Linqvist har att säga om Mannerheim är att han inte var någon demokrat – parlamentarism ledde bara till käbbel och kompromisser – och han var en kontrollfreak, vilket gick ut över nära relationer, inte minst till kvinnor. Han döljer sig också i hela livet bakom en mask, som uniformerna är som en förlängning av. Han var inte någon känslomänniska; i privata brev, till och med kärleksbrev, uttrycker han sig ofta lite formelmässigt. På många sätt ger han ändå ett sympatiskt och principfast intryck.

Han stannar i rysk tjänst i drygt trettio år. Under de åren är han stationerad sju år i Warszawa – de lyckligaste åren i hans liv – han deltog i såväl det rysk-japanska kriget som i första världskriget. Och dessutom, han åkte på en lång spionresa till Asien på uppdrag av tsaren. Mannerheims familj är inte förtjust i Gustafs ryska äventyr, de var finska patrioter som ville att Finland skulle bli fritt från Ryssland. Storfurstendömet var visserligen jämförelsevis fritt, men när förryskningskampanjer påbörjades växte det finländska motståndet betydligt.

Men under oktoberrevolutionens kaos i Ryssland 1917 söker sig Mannerheim tillbaka till Finland. Han blir engagerad i militärkommittén som försöker skapa en finländsk militärmakt. Den kommer att utgöra den vita sidan (borgerlig) under det korta men oerhört blodiga inbördeskriget 1918. Den röda sidan (socialistisk) mobiliserade på sitt håll, i södra Finland. Lindqvist framhäver det bolsjevikiska inslaget på den röda sidan, men de röda utgjordes av folk från hela arbetarrörelsen: socialister, socialdemokrater och fackanslutna. Enligt vad jag förstår gjordes ingen större skillnad mellan de här olika grupperna när den vita terrorn släpptes lös.

Den röda terrorn var naturligtvis också fruktansvärd; inbördeskrig blir ofta ovanligt kompromisslösa. Lindqvist beskriver den röda terrorn i grotesk detalj, som pöbelaktig och rå, medan han skildrar den vita terrorn mer abstrakt, exempelvis med siffror. Men när man läser siffrorna kompliceras bilden. Till att börja med stupade nästan 2000 fler på den röda sidan. Knappt 10 000 röda avrättades bakom fronten eller dog i vit terror, medan 1689 av de vita dog i röd terror. När man läser texten får man intrycket att proportionerna skulle ha varit de omvända.

Dessutom fortsatte den vita terrorn på sätt och vis efter kriget: 13 400 röda dog av hunger och farsoter i segrarnas fångläger.  Ända ned på ordnivå försöker Lindqvist få det finska inbördeskriget att stämma bättre överens med den bild han anser är korrekt. Han kallar exempelvis konsekvent inbördeskriget (den neutrala termen) för frihetskriget, vilket var den vita sidans benämning. Andra beteckningar är klasskrig och rött uppror. Vissa ser helt enkelt inbördeskriget som en del av första världskriget.

Jag tycker att det hade varit bra om Lindqvist hade förklarat vilka associationer de olika benämningarna väckte, och kanske fortfarande väcker.

Mannerheim. Marsken – masken – myten är bitvis ett idolporträtt, men att Lindqvist skriver in sig själv alldeles i början och slutet av berättelsen, tycker jag är som ett sätt att signalera att den här boken är mer personlig än hans tidigare biografier. Han signalerar på olika sätt tydligt att han hyser mycket varma känslor för Mannerheim, och de adliga personer som befolkade de miljöer i vilka han vistades med sådan självsäkerhet.

Det är en faktatät bok och det går inte att ta miste på Lindqvist engagemang. Den här biografin lärde mig mycket om Finlands historia, och får mig att vilja läsa mer. Enligt en uppgift ska det finnas 700 böcker bara om Mannerheim, varav en är en sagobok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s