Fyra anekdoter om Björn Borg

Långt innan jag blev intresserad av böcker, var jag väldigt intresserad av tennis i allmänhet och Björn Borg i synnerhet. Nu när det talats en hel del om filmen Borg har jag inventerat mina egna Borg-minnen. Fyra av dem skrev jag ned och sorterade under varsin rubrik.

Jag vet förresten inte om jag tänker se filmen. Den är säkert bra, men dess bild av Borg skulle nog skära sig mot min egen bild av Borg. Det är ungefär samma sak som med romaner; om man verkligen gillat en roman ska man undvika att se en eventuell filmatisering, för att värna om ens egna mödosamt uppbyggda bilder. Hursomhelst, det här är fyra av mina minnen av Borg.

De skrattande poliserna

Jag var på språkresa i England när McEnroe bröt Borgs Wimbledon-svit. Senare på kvällen blev jag full och satt och grät på en bänk medan alla andra festade på som om allt var som vanligt. Två omtänksamma poliser kom fram och frågade hur det var fatt. När jag grinande sa något i stil med ”Borg lost the final” började de gapskratta. Det tog ganska lång tid innan jag själv kunde se det komiska i situationen.

Dagen efter matchen lät jag trycka upp en t-shirt med texten ”I hate McEnroe”. Jag var förkrossad men jag hatade inte McEnroe – jag kunde bara inte tåla hans psykningar för att störa motspelarens rytm. Särskilt inte när motspelaren var Björn.

Wimbledons heliga gräs

Resan avslutades med ett par dagar i London och jag och min kompis, Johan, bestämde oss för att åka till Wimbledon. Jag var fortfarande ledsen, eller kanske snarare tom, men att komma till arenan kändes lite som att komma till en helgedom – det var nästan helt öde – och det allra heligaste var naturligtvis centercourten, där Björn de fem föregående åren hade malt ned den samlade världseliten.

Vi gick ned på läktaren mot den nu ganska slitna gräsplanen och tog in atmosfären. Det var nästan så att man kunde höra de karakteristiska tennisljuden. Plötsligt tycker jag att jag kan identifiera punkten, vid den kritade sidlinjen, om jag inte minns fel, där McEnroe hade placerat matchbollen. Lika plötsligt, och till min egen förvåning, kliver jag in på planen, går med otippat bestämda steg fram mot punkten, böjer mig ner och rycker försiktigt bort lite gräs. Och stoppar ner det i fickan och går tillbaka till läktaren, utan att bli upptäckt.

Sedan gick vi till souvenirbutiken, där jag köpte en askkopp och ett klistermärke, bägge med Wimbledon Lawn Tennis Clubs emblem. Sedan, antagligen när vi lämnat arenan, la jag gräset i askoppen och täckte över det med klistermärket. Så förvarades det i åtminstone ett par decennier, kanske finns det kvar, i så fall i mitt källarförråd. Det förefaller som om infallet hade en rituell innebörd, något i stil med magiskt tänkande. Jag har aldrig ansträngt mig nämnvärt för att tolka det. Men jag tror att förlusten mot McEnroe kändes något mindre tung efteråt.

Ett dussin Donnay-racketar

Det kanske är önsketänkande, men jag tror att jag skymtar förbi i en dokumentär om Borg. Inte långt ifrån mitt barndomshem låg Smedslättens tennisbanor. Där hängde man ibland på somrar och helger. Och i synnerhet när Borg var där för att träna på grus inför Franska Öppna. Jag tycker att den lilla smala killen i dokumentären påminner om mig. Han har en blåvitrandig t-shirt och står klistrad mot staketet runt bana ett på Smedslättens tennisbanor, där Björn försöker komma i form.

Hursomhelst, ryktet spred sig snabbt när Björn spelade på Smedslättens grus, och om man fick veta att han gjorde det så ringde man kompisar för att sedan kasta sig upp på cykeln. Ett år var jag och ett par kompisar där och när träningen var över såg vi att Björn var på väg mot sin SAAB på den intilliggande parkeringsplatsenen, men vi gensköt honom, för att kunna ställa en fråga.

– Hej Björn, sa jag, antagligen med ett lite nervöst darr på rösten.

– Hej grabbar, svarade han cool som en katt och med ett roat leende.

– Du är antagligen upptagen, men skulle vi kunna få åka med dig en liten bit?

– Ja, men åt vilket håll ska ni?

Jag tänkte en kort stund och gissade att han skulle åka mot stan, kanske till SALK-hallen eller frisören i Alléparken, som han brukade bo hos under uppladdningarna inför Franska.

– Dit, chansade jag, och pekade mot stan.

– Tyvärr, jag ska dit, sa Björn och pekade åt motsatt håll.

Men jag fann mig oväntat fort och sa: ”Det gör ingenting.” Det vill säga, vi följer gärna med oavsett i vilken riktning du kör. Då log Björn ännu mer. Vi blev insläppta i baksätet på bilen där det låg ett dussin Donnay-racketar. Men vi hade inget som helst emot att trängas med dem.

Samtalet flöt väl inte på helt otvunget, men vi frågade antagligen om det gått bra på grusträningen och kanske något om formen. Och någon av oss frågade om vi fick känna på hans racketar. Det var helt okej, så vi tog varsin racket och tog av fodralen och kände på strängarna, som verkligen var sensationellt hårt strängade.

Jag antar att vi fantiserade om att Björn med någon av de här racketarna skulle sätta matchbollen i det årets final i Franska Öppna. Det blev en ganska kort biltur, men varje sekund var magisk.

Den franska tårtan

Björn Borg brukade alltså bo hos frisören vid Alléparken när han laddade inför Franska Öppna. Det var nära till SALK-hallen i Alvik, hans gamla klubb, och det var nära till Smedslättens välskötta grusbanor. Jag tror att frisören, som man naturligtvis gärna klippte sig hos – kanske hade Björn blivit klippt med samma sax? – hade någon koppling till Helena Anliot, som påstås vara Björns första ungdomskärlek. Hon var förövrigt också tennisspelare. Kanske träffades de första gången i SALK-hallen?

Hursomhelst, nu var det snart dags för Franska Öppna och jag och min kompis, Thomas, var rätt säkra på att han bodde hos frisören. Kanske hade vi hört rykten om det? Vi ville gärna träffa Björn, men det skulle inte kännas helt naturligt att bara gå dit, så vi bestämde oss för att baka en tårta, med något slags franskt tema.

Det kanske är för mycket sagt att vi bakade tårtan. Vi köpte färdiga tårtbottnar (Swits?), drottningsylt och grädde. Och ovanpå tårtan gjorde vi en fransk flagga, om jag inte minns fel, men hjälp en färgad gelé eller crème som fanns på tub. Och så skrev vi ”Lycka till i Paris Björn” eller något i den stilen

Vi promenerade till frisören och vi var nervösa när vi skulle gå in i frisörsalongen, men vi klev på, hälsade och frågade om vi skulle kunna få överlämna en tårta till Björn och önska honom lycka till. Svaret kom direkt: Nej! Han ville naturligtvis bara att Björn skulle få koppla av och vara ifred. Det verkade inte som om frågan var förhandlingsbar.

Vi släntrade besvikna ut från salongen och började knata hem. Men så plötsligt hör vi frisören ropa efter oss – han hade ändrat sig! Han gav oss anvisningar att gå in på gården och berättade vilken port och lägenhet det var.

Nu blev vi, inte helt oväntat, ännu nervösare, men vi gick in i porten, upp för trapporna och tryckte försiktigt på ringklockan. Efter en kort stund öppnas dörren och där står en brett leende och strålande vacker Mariana Simionescu/Borg klädd i en leopardmönstrad klänning. Jag tror att vi pratade engelska och hon tyckte att det var självklart att vi skulle få överlämna tårtan: ”Gå ner i trädgården – där hittar ni Björn.”

Och mycket riktigt, nere i trädgården satt Björn avspänd mitt på en trädgårdssoffa, med armarna utsträckta vilande på soffans rygg, flankerad av två lite äldre män. Den ene var Björns tidigare tränare i SALK, tror jag. De slutade prata och tittade upp mot oss när vi närmade oss. Nu gällde det.

Vi berättade nervöst och kortfattat att vi gjort en tårta och att vi hoppades att det skulle gå bra för Björn i Franska Öppna. Och så bar vi fram tårtan och ställde den på trädgårdsbordet.

Jag minns bara en sak Björn sa: ”Tack, grabbar!” Inte heller denna gång fick vi mycket sagt, kanske något om grus som underlag och de andra spelarna i det årets turnering? Men det kändes verkligen som om Björn uppskattade att vi bakat en tårta åt honom, och också denna gång kändes det magiskt att få ta några minuter av hans tid i anspråk.

Senare, kanske några dagar senare, fick jag höra av en annan kompis, Jocob, att Björn hade tyckt att tårtan var god. Jacob hade hört det av någon nere på SALK-hallen, tror jag.

Ola Wihlke