Fleur Jaeggy
I Am the Brother of XX
Övers. Gini Alhadeff
New Directions
Fleur Jaeggy
These Possible Lives
Över. Minna Zalmann Proctor
New Directions
Schweizisk-italienskan Fleur Jaeggy, född 1940, är en kortprosans mästare och New Directions har nyligen gett ut två tunna volymer av henne. I Am the Brother of XX är en magisk, skruvad och otäck samling noveller, vissa bara några sidor långa, på temat förlust, vansinne och ond bråd död. These Possible Lives är lika tunn och koncentrerad – tre miniporträtt av Thomas De Quincey, John Keats och Marcel Schwob.
Novellerna utspelar sig på olika platser, Schweiz och New York, och under olika tider, medeltiden och samtiden. Huvudpersonerna är män och kvinnor i olika åldrar, men många av dem förenas av att de balanserar på gränsen till förtvivlan eller sammanbrott.
Flera av karaktärerna är självmordsbenägna eller tänker på självmord, vilket förmedlas med en plötslighet som om det vore en tanke vilken som helst: ”Around his neck he tied a hankerchief. It would have been easy to strangle oneself.”
Min favorit är titelnovellen, vars berättarjag är en ung man som anklagar sin syster, av honom kallad XX, för att ha ”spionerat” på honom och föräldrarna. Han tycker att systern har försökt styra honom på ett sätt som inkräktar på hans itegritet. Små detaljer, som att hans mamma gav honom sömnmedicin när han var helt liten, tyder på att allt inte står rätt till. Dysfunktionella familjer återkommer ofta som tema hos Jaeggy.
Många kritiker framhåller att Jaeggys prosa är besläktad med måleriet. Skriver exempelvis Claire Khoda Hazelton i en recension av novellsamlingen i The Guardian: ”Central to each are surreal images reminiscent of Leonora Carrington or Max Ernst ’her hands, like the claws of a crustacean, clutched at a little mound of dust’”. Jag tycker att det är en bra iakttagelse, men man kanske också, med tanke på att de här novellerna är så utstuderat sparsmakade, associera till etsningar och skisser?
Det finns tydliga likheter mellan novellerna och essäerna – de korta meningarna, den sällsynt höga språkliga densiteten och det drömlika. Men om karaktärerna i novellerna är självdestruktiva och stämningen romantisk-gotisk, så är huvud- och bikaraktärerna i essäerna excentriker och tonen är mer uppsluppen och humoristisk. Mat och drömmar är vanliga motiv i essäerna. I essän om Thomas De Quincey: ”There were others who helped themselves to dreams. Robert Southey experimented with laughing gas. Ann Radcliffe sought out huge quantities of indigestible food to reinforce her terrible night visions.” Jaeggy pendlar elegant mellan det enkla och det raffinerade.
Jag kan inte låta bli att citera baksidestexten: “The pages are on fire.” Det gäller även novellsamlingen.
Ola Wihlke
BearBooks 