Beslutet att belöna Jean-Paul Sartre med Nobelpriset 1964 var i princip redan fattat när Svenska Akademien fick ett brev. Sartre hade läst att han var aktuell för priset, som han inte ville ta emot. Därför skrev han, artigt men bestämt, att han inte ville det. Akademien vädjade till honom, men han ändrade sig som bekant inte.
Jag läser en underhållande text i Paris Review – ”The Literary Prize for the Refusal of Literary Prizes” – av Ursula K. Le Guin. Hon skriver om Sartres bevekelsegrunder. Hans vägran att ta emot Nobelpriset var inte avsett som en protest, vilket den självklart skulle komma att tolkas som. Han ville värna sin integritet och undvika att bli en institution, även om han redan var det 1964. Men han ansåg att priset riskerade att skymma hans ord och idéer.
”It isn’t the same thing if I sign Jean-Paul Sartre or if I sign Jean-Paul Sartre, Nobel Prize winner. A writer must refuse to let himself be turned into an institution.”
Le Guin skriver också om ett annat pris, vars självförklarande namn är: Jean-Paul Sartre Prize for Prize Refusal. Man belönar alltså författare som har tackat nej till priser. Lawrence Ferlinghetti är aktuell för Sartre-priset, eftersom han tackat nej till ett pris på 50.000 euro från ungerska PEN.
Priset finansieras delvis av den ungerska högerregeringen, så Ferlinghetti föreslog artigt att pengarna skulle gå till ”the publication of Hungarian authors whose writings support total freedom of speech.”
En lite rolig detalj efter Le Guins artikel:
”Ursula K. Le Guin was born in Berkeley, California, in 1929. She is the recipient of a National Book Award, six Hugo and five Nebula Awards, and has been inducted into the American Academy of Arts and Letters.”
Ola Wihlke
BearBooks 