Först nu, när hajpen lagt sig, börjar jag bli riktigt sugen på att läsa Knausgårds stora romansvit Min kamp. Det är ofta så, oavsett om det handlar om Ferrante eller The Handmaid’s Tale, att en galen hajp får motsatt effekt: Jag vill inte läsa, inte riktigt än. Jag tänker mig att det är för att boken, eller filmen eller teveserien, ska få en chans att tala för sig själv, så att säga. Läsningen blir då mindre grumlig, tänker jag mig. Eller så är det bara löjligt att hålla på så här? Det kanske bara är en kokett och självmedveten form av prokrastinering? Jag vet inte.
Skriv gärna om dina erfarenheter av att läsa under respektive efter hajpen.
Ola Wihlke
BearBooks 