Ottessa Moshfegh
My year of rest and relaxation
Penguin Press
Amerikanskan Ottessa Moshfegh har skrivit en handfull böcker, romaner och en novellsamling, som är sällsynt bra, men romanen My year of rest and relaxation är verkligen något utöver det vanliga. Den handlar om en kvinna som beslutar sig för att sova i ett helt år, och min gissning är att den kommer att finnas med på många listor över de bästa böckerna 2018.
Moshfegh är något av en specialist på unlikable charachters och jagberättaren i My year of rest and relaxation är inget undantag. Hon bor i New York och är ung, vacker, smart, ekonomiskt oberoende och dryg och sarkastisk. Men hon är dryg och sarkastisk på ett intressant sätt. Det här är en pageturner i ännu högre utsträckning är Eileen, förra romanen som Modernista gett ut på svenska. Jag tycker att den har samma suggestiva sug och blandning av mörker och humor som Lina Wolffs berättelser. Samma skevhet och originalitet.
Kvinnan verkar i stort sett bara ha en enda vän, Reva, som är mer osäker och inte alls lika snygg och världsvan. Kvinnan driver en hel del med Reva, oftast på ett ganska harmlöst sätt, men det är en ojämlik vänskap. Och så har berättaren en stenrik pojkvän, som hon sällan träffar men som på alla möjliga sätt signalerar att han är helt ointresserad av henne, vilket inte verkar inverka negativt på hans attraktionskraft.
Huvudpersonen jobbar ett tag på ett konstgalleri, men anstränger sig inte nämnvärt och får sparken. Precis innan hon lämnar galleriet för sista gången, ställer hon sig mitt på golvet, drar ner trosorna, sätter sig på huk och gör sina behov. Den här scenenen är också typisk för Mosfegh, hennes kvinnliga karaktärer är inte bara unlikable som personer, de tänker, säger och gör en del saker som anses ofräscha, men som inte hade väckt lika mycket uppmärksamhet om karaktären vore manlig. De olika aspekterna av unlikable – de ingår, tror jag att man kan säga, som viktiga komponenter i Moshfeghs estetik.
Kvinnan lever slackerliv, det mesta hon behöver inhandlas på närmsta minilivs, men hon företar sig inte mycket, även om Reva försöker få med henne på olika evenemang. Jo, hon tittar en del på film, särskilt filmer med… Harrison Ford och Whoopi Goldberg. Men hon verkar inte bara uttråkad, hon ger mer och mer intryck av att vara kliniskt deprimerad. Hon går regelbundet till en psykiatriker, som är frikostig med förskrivningarna.
En dag får kvinnan en idé. Hon ska inte börja på yoga, inte träna, inte måla eller skulptera och inte resa, nej hon bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ja, hon måste äta ibland och gå på toaletten – hon anlitar hjälp – men bortsett från det så är det sömn som gäller. Hon tycker inte själv att det är en bra plan, hon argumenterar egentligen inte för den, men hon tänker genomföra den.
Ola Wihlke
BearBooks 