Fernando Pessoa
The Book of Disquiet: The Complete Edition
Red. Jerónimo Pizarro
Övers. Margaret Jull Costa
New Directions
”I like using words… For me, words are tangible bodies, visible sirens, sensualities made flesh.”
— Fernando Pessoa
Den egensinnige portugisiske poeten, författaren och essäisten Fernando Pessoa (1888-1935) är inte bara en av det portugusiska språkets stora mästare, han är en av 1900-talets giganter. Det beror till stor del på en av hans böcker: Livro do Desassossego, engelska The Book of Disquiet (New Directions) och på svenska Orons bok (Pontes).
Pessoa försörjde sig som översättare från franskan och engelskan, han beskrivs ofta som en enstöring, men var en del av det portugisiska avantgardet, rörelser som intersektionismen och sensationismen, han var sällsynt beläst och han levde för att skriva. Han skrev så fort han fick tillfälle, på maskin eller för hand, på allt han kom över: på vanligt papper, i anteckningsböcker, på biljetter, restaurangnotor, baksidan av kuvert, reklamblad… Och han skrev i alla upptänkliga genrer.
Pessoa fick däremot väldigt lite publicerat under sin levnad, det mesta i litterära tidskrifter, men när han dog lämnade han efter sig (minst) två stora koffertar, en litterär skatt – litteraturforskarna har att göra i åtminstone 100 år – med texter, de handskrivna påstås vara svårlästa. Ur denna väldiga textmassa kunde man vaska fram Livro do Desassossego, som märkligt nog kom ut i bokform först 1982. Sedan dess har det kommit desto fler utgåvor på flera språk. Olika redaktörer och litteraturforskare har emellertid närmat sig det röriga textmaterialet på olika sätt.
Många har valt att presentera texterna tematiskt. Det har inte redaktören för New Directions utgåva gjort, Jerónimo Pizarro argumenterar för att man bör arrangera texterna i den ordning de tillkommit, vilket sönderdelar texterna i två faser, som skiljer sig åt med tio år. Lite förenklat kan man kan säga att den första delen består av något som skulle kunna kallas postsymbolistiska dagboksanteckningar och reflektioner, medan den andra delen är mer realistisk och konstlös, den präglas av Pessoas kärlek till Lissabon. Skriver Pizarro: ”As I see it, the landscape of The Book of Disquiet is not exactly the city of Lisbon, which so disquiets the protagonist; rather, it is Pessoa’s own malise or tedium that becomes the book’s landscape.”
Redan i unga år skapade Pessoa något han kallade heteronymer, enligt vissa beräkningar så många som 136 stycken. De påminner om pseudonymer, men varje heteronym försågs av Pessoa med en livshistoria, olika åsikter och litterära stilar. Han ställde till och med deras horoskop. Den allvarsamma leken med heteronymerna drevs långt. Det påstås att Pessoa vid ett tillfälle skrev under en heteronym till en före detta lärare. Han påstod sig vara psykolog och att Pessoa hade begått självmord. Kunde hon möjligen berätta lite om hur hon uppfattade honom? Mer humoristiskt är att han kunde låta en heteronym attackera något som skrivits i en litterär tidskrift under en annan heteronym! Pessoa översatte ibland texter skrivna under en heteronym av en annan heteronym!
Pessoa skapade engelskspråkiga och franskspråkiga heteronymer, men de främsta och mest produktiva är Alberto Caeiro, Ricardo Reis och Álvaro de Campos. De skrev enbart på portugisiska. Caeiro är Pessoas huvudsakliga poesiheteronym. Reis, de Campos och Pessoa är helt eniga om att han är Mästaren.
The Book of Disquiet är enligt den här utgåvan skriven av Pessoa och heteronymerna Vincente Guedes och Bernardo Soares, även om den senare av Pessoa kallades semi-heteronym: ”It’s me minus reason and affectivity.” Heteronymerna utgör på sätt och vis en nyckel till Pessoas projekt, om man kan kalla det det:
”I created various personalities. I create them constantly. Every dream, as soon as it is dreamed, is immediately embodied by an other person who dreams it instead of me. In order to create, I destroyed myself; I have externalized so much of my inner life that even inside I now exist only externally.”
Den här utgåvan av The Book of Disquiet kallas ”komplett”, men min gissning är det kommer att ges ut fler kompletta utgåvor och vem vet, kanske kommer man att hitta en tredje koffert full med dokument skrivna av Pessoa? Hursomhelst, boken består av 438 texter av vitt skild karaktär.
Den första postsymbolistiska delen, som tillskrivs Vincente Guedes, består till stor del av mestadels ganska korta melankoliska eller ultrapessimistiska reflektioner, aforismer, filosofiska och poetiska resonemang, maximer. Och råd om allt från relationer till läsning:
”Never read a book to the end, and never read it straight through, without jumping ahead.”
The Book of Disquiet kan verkligen läsas så, man kan bläddra och hoppa fram och tillbaka, även om de flesta är överens om att den andra delen, som tillskrivs semi-heteronymen Bernardo Soares är bättre rent litterärt sett.
Den första delen är en nattbok tydligt influerad av symbolismen – natten premieras framför dagen, sömnen och drömmarna premieras framför den upplysta vardagen, intuitionen premieras framför förnuftet, reflektionen premieras framför handlingen, svart sammet framför grova bommulstyger, poesin framför prosan, fiktionen framför verkligheten…
Ibland är det som om Pessoa/Guedes tömmer sin själ på innehåll och förvandlar den till en scen:
”I listed to myself dreaming. I rock myself to sleep with the sounds of my images… They fade from me into recondite melodies.
The sound of an image-filled phrase is worth a hundred gestures!
A metaphor can console one for so many things!
I listen to myself… I hear ceremonies taking place inside me.”
Eller när han beskriver sin själ som en dold orkester:
”I do not know what instruments, what violins and harps, drums and tambours sound and clash inside me. I know myself only as a symphony.”
Den andra delen, som alltså tillskrivs semi-heteronymen Soares, är betydligt mer berättande och realistisk. Soares är biträdande bokhållare på en textilfabrik och lever, precis som Pessoa, ett stillsamt och obemärkt liv. Soares har betydligt skarpare drag som karaktär, om man jämför med Guedes; den andra delen är mer berättande och romanlik.
Den andra delen är, bland mycket annat, en väldigt vacker hyllning till Lisabon, som nästan har drag av karaktär i boken:
”I love the Tejo because of the great city on its banks. I enjoy the sky because I see it from the fourth-floor window in a street in the Baixa. Nothing in the countryside or in nature can give me anything to equal the ragged majesty of the calm moonlit city seen from Graça or São Pedro de Alcântara. For me no flowers can match the endlessly varied colors of Lisbon in the sunlight.”
Det kanske allra märkligaste med The Book of Disquiet är att den är så trösterik, trots att den i så många avseenden vänder sig bort från världen, trots att den handlar om livsleda och förtvivlan. Men Soares har inget behov av att sträva efter och uppnå saker, allra minst status. Fantasin och litteraturen står över det, enligt Soares: ”Literature… seems to me the goal towards which all human effort should be directed.”
Det har som sagt kommit ut många utgåvor av Livro do Desassossego. Jag kan inte avgöra vilken upplaga eller översättning man bör välja, men jag tycker att det finns en poäng med att organisera dem kronologiskt, eftersom de tidiga och sena texterna skiljer sig så mycket åt. Men jag tycker mycket om den här utgåvan från New Directions med ett makaklöst omslag med Peter Mendelsund.
Den förmodligen coolaste utgåvan av Pessoas mästerverk är utgivet av det lilla oberoende brittiska förlaget The Half Pint Press. Den har prisbelönats, men är tyvärr slutsåld. Ett stort tack till Tim Hopkins för att jag fick publicera de här bilderna av ”boken”, som man kan föreställa sig att den såg ut när den hittades:
Här kan du läsa mer om den här underbara utgåvan.
Ola Wihlke
BearBooks 