Patrick Radden Keefe
Say nothing: A true story of Murder
and memory in Northern Ireland
Doubleday
“All wars are fought twice, the first time on the battlefield, the second time in memory.”
—
I december 1972 tränger sig maskerade män och kvinnor in i Jean McConvilles lägenhet i Divis Flats, Belfast. McConville var 38 år gammal och hon levde ensam med sina 10 barn, sedan hennes make dött i cancer. De maskerade personerna för med sig McConville, vars barn förtvivlat klänger sig fast vid henne.
En av de äldre pojkarna frågar om han får följa med sin mor, och får ett jakande svar. Barnen blir lite lugnare. Men när de maskerade personerna föser in Jean McConville i en bil väser en av dem till pojken: ”Fuck off.” Det var sista gången barnen McConville såg sin mor i livet. Flera av dem var så små att de i vuxen ålder inte kunde minnas hur hon såg ut.
Med denna episod inleds Say nothing, skriven av den amerikanska journalisten Patrick Radden Keefe. Episoden och dess senare utveckling i boken är central, en slags ramberättelse, men boken skildrar stora delar av the Troubles som konflikten i Nordirland kallas: Bloody Sunday, Bloody Friday, den allt skarpare gränsen mellan katoliker och protestanter, Falls Road och Shankill Road, katolska och protestantiska paramilitärer, bombdåd och politiska mord, det växande antalet brittiska militärer i Nordirland, Bobby Sands och Dolours Price och hungerstrejkerna, spionage, kontraspionage och infiltration, Gerry Adams politiska karriär och framväxten av Sinn Féin, Margaret Thatcher och senare, när en lösning på konflikten tycks möjlig, Bill Clinton och Tony Blair.
Bokens titel anspelar på ett talesätt och en dikt av Seamus Heaney: ”Whatever You Say, Say Nothing”. Patrick Radden Keefe skildrar rädslan, misstänksamheten och paranoian som präglade the Troubles, och jag tror att en av hans teser eller utgångspunkter är att man fortfarande inte kan tala om vissa saker, exempelvis vad som hände Jean McConville. Vissa hävdade att hennes misstag var att hjälpa en sårad brittisk soldat. Andra att hon via en sändare stod i direkt förbindelse med britterna. Enligt en tredje berättelse hade hon dessutom blivit varnad, men tog ändå upp förbindelserna.
Jag tror att man kan kalla konflikten i Nordirland både för ett gerilla- och inbördeskrig, vilket tillsammans med det etniskt-nationalistiska inslaget säkert bidrog till bitterheten med vilket det utkämpades. En jämförelse, trots många skillnader, kanske kunde vara krigen i Jugoslavien, där grannar, oavsett om de var kroater, serber eller bosniaker, plötsligt förväntades strida mot varandra. Det verkar ligga någonting i att inbördeskrig ofta är de mest oförsonliga krigen.
Och ju bittrare ett krig eller en konflikt är, desto svårare är det antagligen både att urskilja nyanser i minnena och nå någon slags försoning. En sak som förvånade mig med den här boken, apropå den påtagligt paranoida stämningen, är att I.R.A. (Provos) tydligen var infiltrerat av polis och militär i mycket hög utsträckning. Enligt Radden Keefe infiltrerades till och med Provos interna säkerhetsenhet.
Say Nothing har drag av true crime, den är genuint spännande och har skönlitterära kvaliteter, men framför allt är det en mycket välskriven och gripande historik över delar av the Troubles, med inriktning på hur radikaliseringen i en sån här konflikt fungerar, hur destruktiv konflikten är för hela samhället samt olika aspekter av minne/historia och eventuell försoning.
Ola Wihlke
BearBooks 