New York Times kritiker har frossat memoarer och valt ut de 50 de anser vara de bästa sedan 1969: ”The 50 Best Memoirs of the Past 50 Years”. Det är en magnifik lista och vi blir, utan särskilt goda skäl, lite malliga, eftersom vi har recenserat fyra av memoarerna sedan 2013, då BearBooks drog igång.
Listan uppmärksammar dock främst engelskspråkiga författare, som Christopher Hitchens, Philip Roth, Edna O’Brien och Jeanette Winterson, men det känns småaktigt att klaga, för det här är en sällsynt inspirerande, och delvis interaktiv, lista.
Om man är intressserad av amerikansk samtidslitteraturen, kan man egentligen inte bortse från memoaren. Så vitt jag kan bedöma är det en växande genre, och en genre vars status ökar. Det här är de fyra böcker vi recenserat som finns med på listan. Samtliga är sensationellt bra.
”Det handlar, inte helt förvånande, en hel del om mat, att bli den som höken förknippar med föda. I nästa steg går Helen ut med Mabel, för att vänja henne vid människor och bilar och annat som för henne är något helt nytt. Sakta men säkert skapas emellertid ett allt starkare band melan Helen och Mabel. Macdonald skriver om det här framväxande bandet med fantastisk precision och känsla. Det är märkvärdigt drabbande och gripande. Bitvis thrillerartat spännande. Om någon enda bok kan väcka lusten att äga en duvhök, så är det H som i hök.” Läs hela recensionen
”‘Race is the child of racism, not the father‘ Coates skriver väldigt poetiskt och retoriskt, ibland tycker jag att han driver det lite långt, men jag blev alldeles uppslukad av hans röst, som ibland nästan låter resignerad, men som sedan tar sats, hämtar näring ur indignationen och fylls med kamplust. Coates skriver mer poetiskt än Baldwin, somliga har sett det som ett problem. Jag förstår argumentet, men jag tycker inte att det är övertygande – TNC:s lyriska polemik är hårt drabbande och grundad i en mer rationell historisk analys.” Läs hela recensionen
”Priestdaddy är inte bara eller kanske ens i fösta hand en bok om hur knasig religion är eller om en knasig religös familj eller om en knasig religiös vit amerikansk man. Kärnan i boken tycker jag är berättelsen om hur Patricia formar sin identitet, och hur hon blir poet, i ett sammanhang med en rad begränsningar, varav religionen är en av de största. Jag tycker inte heller att hon tecknar en karikatyr av pappan, hennes kärlek till honom lyser tydligt igenom i hennes berättelser. Bokens dedikation: ”For my family” Läs hela recensionen
”Finnegan hittade den perfekt vågen till slut, på en liten Fiji-ö: ‘We turned and trained our binoculars on the tiny island across the channel. We were looking straight into the wave […] The walls were dark gray against a pale gray sea. This was it. The lineup had an unearthly symmetry. Breaking waves peeled so evenly that they looked like still photographs. […] This was it. Staring through the binoculars, I forgot to breathe for entire six-wave sets. This, by God, was it.'” Läs hela recensionen
Ola Wihlke
BearBooks 