Skräcken från Bryssel, Europas mörka hjärta

Oliver Leu
Essä: Bambi Ceuppens
Introduktion: Matthew G. Stanard
The Eriskay Connection

”The horror! The horror!”
— Kurtz i Heart of  Darkness

”My running hypothesis is that the colonial past still haunts us because it is a past that has not really past.”
— T.J. Demos, Return to the Postcolony, 2013

Den belgiske kungen, Leopold II, stal en betydande del av Kongo, som vi för enkelhetens skull kan kalla Belgiska Kongo. Landet var hans personliga egendom åren 1885–1908. Befolkningen i Belgiska Kongo var i praktiken förslavad och dess arbete genererade makalösa rikedomar, från gummi, elfenbent och malm, åt den belgiske regenten, och senare, åt den belgiska staten. Han ådrog sig allt häftigare kritik, både inhemsk och från andra länder, som inte direkt var några dygdemönster vad gäller att behandla sina undersåtar humant.

Den belgiska staten övertog den 15 november 1908 kolonin fån kung Leopold II av Belgien. Det koloniala projektet drevs emellertid vidare, fram till 1960. Enligt vissa beräkningar dog eller dödades hälften av de inhemska invånarna under det belgiska styret. De exploaterades maximalt; om en by inte nådde upp till sin gummikvot, kunde invånarna straffas och få sina högerhänder avhuggna. Det var ett terrorvälde, nästan obegripligt.

I Belgien, inte minst i Bryssel, restes mängder med statyer och andra monument, för att glorifiera och legitimera det koloniala projektet. Vid en internationell utställning i Bryssel (Tervuren) 1897 lät man uppföra två byar, där 267 afrikaner förevisades för besökarna i idylliska miljöer. Det är nästan obegripligt cyniskt.

Det holländska kvalitetsförlaget The Eriskay Connection, specialiserat på fotoessäer, har kommit ut med en ny bok, Leopold’s Legacy, som fyller ett viktigt behov, nu när debatten om hur vi bör förhålla oss till tveksamma gamla statyer och monument har hårdnat. Det är som om det plötsligt, och av en rad olika orsaker, finns utrymme för att diskutera den symbolproduktion som kolonialism och slaveri har lämnat efter sig.

Den introducerande texten är skriven av Matthew G. Stanard, historieprofessor, som analyserar statyer, monument, arkitektur och vykort med koppling till det belgiska koloniala arvet. I en längre fördjupande essä resonerar Bambi Ceuppens kring olika sätt att förhålla sig till det koloniala arvet. Det är en tät bok, med ett stort och varierat bildmaterial, lite i stil med en dokumentation. Det finns många gator i Belgien uppkallade efter Leopold II.

Både Stanard och Cueppens argumerar övertygande för att man måste se kolonialism som ett kontinuum, inte något som upphör plötsligt när kolonialismen avskaffas formellt. Produktionen av koloniala symboler siktar ju oftast till att verka i evigheter. Det är nästan svårt att föreställa sig en mer aktuell och angelägen bok än Leopold’s Legacy.

Ola Wihlke