Samuel Beckett
Trilogin
Övers. Lill-Inger Eriksson
Modernista
”Att som vuxen tillåtas tillträde till den existentiella zon där varje liten rörelse framstår som ny och outforskad är lika omtumlande som den första förälskelsen. Det går igenom hela nervsystemet.”
— Anna Hallberg, Dagens Nyheter
”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett
”I do give a fuck!”
— Samuel Beckett
Upp från sidorna på Samuel Becketts vidunderliga trilogi, Trilogin, stiger tre mycket märkliga monologer, som skulle kunna komma från hål i marken eller mörklagda sjaviga rum med förbommade fönster i ett halvt övergivet sjavigt hyreshus.
Beckett skrev romanerna – Molloy [1951], Malone dör [1951] och Den onämnbare [1953] i sin hemstad Paris, på franska. Sedan översatte han dem till engelskan. Det sägs att han skrev på franska för att inte utsätta sig för engelskans ordrikedom, för att främja en mer avskalad stil, vilket inte hindrar att Beckett lekfullt briljerar – stilistiskt och musikaliskt – rent språkligt. Jag tycker att Lill-Inger Erikssons översättning är väldigt gedigen. Att översätta Trilogin måste vara svårt, svårt och väldigt roligt.
De tre mansrösterna – jag föreställer mig att de hör till åldrade och skröpliga män – de försöker febrilt skapa mening, sammanhang, ja en identitet. De berättar något, men ångrar sig genast, modifierar, kommer av sig, tappar tråden, ger sig av på vilda associationsbanor eller glömmer. Liksom för att täcka över glömskan sätts monologen igång igen, som om talet i sig vore ett skydd mot meningsförlusten och det annalkande mörkret.
Min pappa gick bort 2015, efter att ha varit sjuk i demens en längre tid. Demens är absolut inget jag förknippar med humor, men Beckett behandlar de tre huvudpersonerna med en slags ömsinthet, som gör det helt rimligt att föra in en hel del humor i romanerna. Och de är hysteriskt roliga.
Mörkret tilltar och i den tredje romanen sluter det sig allt tätare kring berättaren. Språket tar allt större utrymme, på bekostnad av en yttre verklighet som inte längre kan tas för given. Beckett var cartesian, eller kände något slags släktskap med Descartes, och det är som om berättaren inte ens förmår lita till satsen ”Jag tänker alltså finns jag.”
Som tur är behöver man inte välja mellan Trilogin och I väntan på Godot, men om jag vore tvungen skulle jag välja den förra. Jag tycker att det känns helt oproblematiskt att kalla Trilogin för ett mästerverk.
Ola Wihlke
BearBooks 