Samuel Beckett
I väntan på Godot
Övers. Magnus Hedlund
Modernista
”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett
”If I knew who Godot was, I would have said so in the play.”
— Samuel Beckett
Det är förmodligen det mest spelade 1900-talsdramat, älskat av såväl kritiker som publik. Det revolutionerade den moderna teatern och gjorde rent hus med alla aristoteliska regler rörande intrig, karaktärsutveckling och scenografi.
Själv kallade Beckett I väntan på Godot [En attendant Godot, 1953] för ”en tragekomedi i två akter” och det verkar troligt att kombinationen av tragedi och komedi har bidragit till att göra pjäsen så sällsynt populär. Det är inte Becketts allra bästa text, tycker jag, men det är helt säkert hans mest älskade.
Samuel Beckett. Foto: Lütfi Özkök
Platsen: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.”
Vännerna och älskarna Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) väntar på Godot. Övriga roller: slavdrivaren Pozzo och hans slav Lucky, samt en pojke/budbärare.
Den första händelsen eller icke-händelsen är typisk. Estragon försöker ta av sig sin vänstra känga. Det lyckas inte. Han försöker igen. Det lyckas inte. Samma sak upprepas i slutet av pjäsen. Försök som om och om igen misslyckas, missförstånd, stammningar, meningslösa upprepningar, minnesförlust…
Vem är Godot?
Men Vladimir och Estragon väntar troget på att den gåtfulle Godot skall dyka upp, vilket han inte gör, åtminstone två gånger. De väger för- och nackdelar med att hänga sig i trädet.
Beckett var nog på det klara med att pjäsen skulle bli betydligt mer intressant om han inte avslöjade vem Godot var. Många har tänkt sig att Godot är en frånvarande Gud; jag tänker mig att han kan representera ”meningen med livet” vilken som helst.
Lucky, Sisyfos och Helan & Halvan
Däremot dyker slavdrivaren Pozzo upp med sin slav, med det illa passande namnet Lucky. Pozzo är utstuderat grym och sadistisk, piskar Lucky och tvingar honom att bära en massa väskor. Han får inte ställa ned dem ens när han står still. När Pozzo och Lucky dragit vidare fortsätter Vladimir och Estragon med sina mellanhavanden och pajaskonster. De trasslar till det och bråkar, men visar också varandra ömhet. I slutet av pjäsen kommer en pojke med budet att Godot inte kan komma denna kväll, men att han ska komma följande dag.
I väntan på Godot är absurd, drastisk, farsartad och hysteriskt rolig. Den är vacker och poetisk på sitt alldeles egna vis. Jag tycker att pjäsen är som en otippat lyckad förening av element från Sisyfos-myten och Helan och Halvan. Den går utmärkt att läsa.
Ola Wihlke
BearBooks 