Yoko Tawada
Sändebudet
Övers. Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan
Japan har drabbats av en irreversibel katastrof och har isolerat sig från omvärlden. Det kulturella klimatet blir alltmer inskränkt, utländska ord förbjuds. Så långt skiljer sig inte Yoko Tawadas roman Sändebudet från andra dystopier, men den liknar inte mycket jag läst av det här slaget. Barnen är så försvagade att de knappt orkar gå, medan de äldre bara tycks bli mer och mer vitala. Gamla lagar och regler, både juridiska, kulturella och biologiska, är satta ur spel. Samhället har förändrats i grunden.
Det är en märklig berättelse, märkligare än något jag läst av Haruki Murakami, som gärna införlivar absurda och surrealistiska element i sina berättelser. Skrev J.W. McCormac i BOMB om Sändebudet: ”Charming, light and unapologetically strange”.
Berättelsen handlar om den lille pojken Mumei och hans gammelmorfar Yoshiro. Trots omständigheterna – Yoshiri måste försöka vänja sig vid tanken på att överleva sitt barnbarnsbarn och själv leva för evigt – är Sändebudet en förvånansvärt humoristisk och ljus berättelse, inte minst eftersom relationen mellan Mumei och Yoshiro är så kärleksfullt och ömsint skildrad.
Utochinvänd dystopi
Mumei är klok, på gränsen till vis. Han ser ljust på tillvaron och sprider glädje omkring sig. Yoshiro oroar sig emellertid ständigt för sitt gråhåriga och bräckliga barnbarnsbarn. Hans del av berättelsen är ofta tillbakablickande, så att skillnaden mellan Japan före och efter katastrofen blir helt tydlig. Förlaget beskriver romanen som en ”utochinvänd dystopi”.
Sändebudet är en mångskiktad, nästan lite kaotisk roman. Den är en meditation över döden. Man kan säga att den utspelar sig i ett Japan post-Fukushima och post-Hiroshima, och är tydligt civilisationskritisk. Den är även en satir över dagens Japan.
Japansk estetik
Det saknas en egentlig intrig, på så vis kan man tala om en likhet med Murakami och, tror jag, en mer allmän japansk estetik, som är vanlig även inom filmen, som i Ålen av Shohei Imamura och Kikujiros sommar skriven och regisserad av Takeshi Kitano.
Stilen har drag av magisk realism, men växlar också över i filosofiska abstraktioner. Bitvis tycker jag att Sändebudet har ett essäistiskt och antroprologiskt drag, den berättar mycket om seder och bruk, mat, och jämförelser mellan före och efter katastrofen. Det är en mångskiftande och oförglömlig läsupplevelse – vild och vacker.
Ola Wihlke
BearBooks 