Mottagandet av Jonathan Franzens ”Crossroads”

9780374181178

Jonathan Franzen slog igenom ordentligt med The Corrections (2001), som många fortfarande anser är hans bästa roman. Det var också med The Corrections / Tillrättalägganden som han började sin bana som kontroversiell författare. Oprah Winfrey ville ha med romanen som huvudnummer i sin bokklubb, vilket i princip innebär en garanti att boken säljer som smör. Inom bokvärlden har Winfrey varit nästan osannolikt inflytelserik. Men Franzen tyckte inte att hans roman passade in i sammhanget. Det blev ett herrans liv. Var det en pr-kupp!

Nu är Franzen aktuell med Crossroads, en tung pjäs på knappt 600 sidor, och precis som The Correction handlar den om en familj i upplösning, familjen Hildebrandt (typiskt Franzen-namn). Patriarken Russ har någon slags tjänst vid en kyrka, men jobbar febrilt för att få till en otrohetsaffär. Alla i familjen är troende, de ansluter till olika trosinriktningar, förutom en tonårsson som är genial och knarkar.

Tiden är början på 70-talet, Vietnamkriget och kulturkriget mullrar i bakgrunden och flower power och den sexuella revolutionen gör avtryck på tidsandan. Som vanligt har Franzen förlagt handlingen till en ganska perifer plats, inte till New York, inte till Los Angeles, men till utkanten av Chicago. Två ämnen dominerar: familjen och tron. Försök att hålla familjen samman. Försök att handla i enlighet med tron, göra det som är rätt och riktigt. Familjemedlemmarna genomgår dramatiska tros- och moralkriser. Crossroads är en kristen ungdomsgrupp, som påstås vara inspirerad av en kristen grupp Franzen var med i som ung.

Det är en lång roman men den verkar inte vara händelsefattig, möjligen lite långsam. Skriver Dwight Garner i New York Times:

Crossroads is a big novel, nearly 600 pages. Franzen patiently clears space for the slow rise and fall of character, for the chiming of his themes and for a freight of events — a car wreck, rape, suicide attempts, adultery, drug deals, arson — that arrive only slowly, as if revealed in sunlight creeping steadily across a lawn.

Mellan tummen och pekfingret. Ungefär 60% av kritikerna tycker att romanen är fantastisk – en tycker att den är Franzens bästa – och ungefär 35% tycker att den är mycket bra. Jag hittar bara ett par recensioner som skulle kunna kallas sågningar.

Franzen är en betydande författare på det amerikanska litterära fältet och det var länge sedan jag läste så många smöriga och översvallande recensioner av en roman. Jag ska egentligen inte uttala mig, eftersom jag bara läst The Corrections och Freedom. Men jag tycker att han ligger farligt nära det som kritikern James Wood i en inflytelserik artikel i The New Rebublic kallar hysterisk realism. En recensent, Becka Rothfeld i The Atlantic, tycker emellertid att Franzen tagit ett stort steg bort från den hysteriska realismen med Crossroads.

Dwight Garner inleder med att karakterisera romanen så här: ”it’s a mellow, marzipan-hued 70s-era heartbreaker.”

Mellow är begripligt, en heartbreaker också, men vad är marsipanfärgad roman? Eller menar han marsipantonad, som en Super 8-film? Kritikerna tar hursomhelst i från tårna.

I en balanserad men till övervägande delen positiv recension skriver Xan Brooks i The Guardian:

”Franzen tends to be bracketed alongside the likes of John Updike, Philip Roth and Don DeLillo, the other big lions of American letters. If anything, though, he reminds me more of Anne Tyler. He has the same fascination with the domestic arena (the great drama of small lives), the same keen ear for dialogue and a similar understanding that comedy and tragedy can be natural bedfellows. True to form, Crossroads wins us over with its array of social pratfalls and a cast of warm, well-drawn characters. It is expansive and funny; a pure pleasure to read. But all the while it is nudging the Hildebrandts closer to the brink.”

Karaktärerna är varma och vältecknade, enligt Xan Brooks. En annan kritiker tycker att karaktärerna är som mästerligt slipade ädelstenar. Lynn Steger Strong har en avvikande åsikt i Los Angeles Times: ”It should be said that the characters do not feel fully human; they feel allegorical.” Och ytterligare en kritiker anser att de är som grovt tillyxade typer.

Crossroads är första delen i en trilogi, vars övergripande titel är A Key to All Mythologies, hämtad från Middlemarch.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s